Soul up & Be real: Tajta klänningar kan rädda liv

Fick frågan om vad min blogg handlar om för någon vecka sedan. Jag svarade att det är en blogg om när livet är skit. Men att jag inte skriver så mycket längre. Eftersom livet är ganska bra.

Just precis idag är det en smärre dynghög. Och jag vill ju inte inleda er i tron att det är fantastiskt. Så pliktrogen som jag är säger jag. Hej!

Jag funderar på det här livet. Hur allt är flyktigt. Hur allt ändras. Det är ganska skönt att tänka på det när man krisar. Favoritjeansen är för små eller någon dör. Det är inte lika närvarande att tänka på livets föränderlighet när allt är toppen. När lyckan sprutar ut genom öronen på en. Då vill man ju bara hitta en stor pausknapp. Trycka stopp. Och bo där för evigt.

Men tänk om man kunde släppa taget om både sorg och lycka. Leva i nuet och inte hålla oss fast vid någonting. Veta att allt ändras. Både det som gör oss glada och ledsna. Och vara okej med det. Då skulle man nog vara en ganska skön och avslappnad typ. Förmodligen också en robot eller Eckhart Tolle.

Nu är jag varken dera. Och ämnar inte att bli heller. Varken en robot eller Tolle ser särskilt bra ut i tajta klänningar. Det gör jag. Då får jag stå ut med att det känns trist när livet ändrar riktning. När något inte blir som jag tänkt mig.

Jag följer tidigare fungerande recept. Gråta. Känna. Mocka skiten. Fortsätta framåt fast jag ibland inte vet hur och vart jag är påväg. Och så mycket hav och skog på de.