Lagen om attraktion

Alltså jag läste ju den där "The Secret" boken. Eller egentligen var det uppföljaren "The Power" som fick mig se ljuset en mörk februaridag för fem år sedan. Sedan dess har jag nog sett på livet lite annorlunda. Och förkovrat mig i det ena än det andra i New Age och flum-flum väg. Någonstans där emellan blev jag utmattningsdeprimerad.

Det är ganska jobbigt att vara sjuk. Ännu jobbigare är det att inte bli frisk inom den tidsram man själv tycker vore rimlig. Jag har sökt svar och hjälp på olika håll. Både i västerländska, österländska och utomjordiska doktriner.

Jag har trott stenhårt på att jag kan bota mig själv. Att bara jag hittar den där nyckeln inom mig. Finner mitt sanna jag. Yogar och mediterar varje dag. Affirmerar. Andas djupt och äter en handfull vitaminer när solen går upp. Då blir jag frisk. Sådär sprudlande och energisk utan ångest eller rädslor.

Idag är jag inte lika frälst i lagen om attraktion. Jag tror att om man är vänlig blir gensvaret från andra oftast  vänlighet. Det säger ju lite sig självt. Förväntar man sig goda saker i livet. Kanske man har en tendens att se just det positiva i de flesta situationer. Men att man blir det man tänker. Det är bullshit. Om man föds utan ben. Kan man inte tänka sig till ett par.

Vi har alla olika förutsättningar. Vi drabbas alla av jobbiga saker i livet. Det är inget vi drar på oss för att vi tänker fel. Det är livet. Shit happens.

Jag tycker inte att det påpekas tillräckligt. Att livet är jobbigt. Jag är ingen pessimist. Tvärtom! Men all denna försäljning av lycka och pefektion gör mig galen. På riktigt. Jag tror att den här jakten på det sanna jaget. På det ultimata måendet. Gör att vi bara mår sämre.

Vad tror ni händer när jag gått på alla mirakelkurer som sägs hela det ena med det andra. Vad händer då när jag fortfarande vaknar med panikångest ibland. Inte kan sova ordentligt i perioder. Eller ännu idag är utmattad allt som oftast.

Då tror jag att det är fel på mig! Att jag är den enda personen i världen som är så allvarligt misslyckad att ingenting biter på mig. Att jag behöver söka vidare. Att jag kanske valt fel metoder ändå. Tänk att misslyckas i att finna sig själv. Kan det bli värre?

Men vet ni. Jag har kommit fram till att det inte är något som helst fel på mig. Jag är bara en människa som lever mitt liv. I dur och i moll. Under omständigheterna och utan bilden på att allt ska vara som i en saga. Tycker jag ändå att det går ganska jävla bra.

Det är en dag i taget. En med ångest. En med gapskratt. En med psykbryt. En med harmoni. Oftast med djupa andetag. Ibland med stress ända upp i käkarna. Men hela tiden med kärlek. Kärlek till mig själv. För den härliga dåre jag är som kämpar varje dag och vägrar ge upp. Kärlek till alla andra som vandrar sin väg. Det är inte lätt. Vi kommer aldrig att komma fram till den där fullkommliga alptoppen där snygga halvnakna Österrikare sjunger "Hallelujah" i kanon. Men skit samma! Livet är ändå värt att leva. Fast det inte är hejsan varje minut.

Tänk vad fan du vill. Det blir ändå bra i slutändan. 

 ALL THE LOVE.

Ps. Hörde om en gubbe som för två decennier sedan fick dödsdomen av sin läkare. Han sålde sitt hus och flyttade in i en lägenhet med sin fru. Mot hennes vilja kan tilläggas. Han sålde det mesta inför den stundande döden. Idag bor han kvar med sin fru i samma lägenhet. Det blir alltså inte alltid som man tänker..

PS.2. Se senaste LASSO där de undersöker om det gått inflation i lycka. Men bl.a. en av mina favoriter Jenny Belitz-Henriksson. Och Anne förstås.