Plocka upp bananskalet

I somras var det en del saker som inte gick min väg. Det blev inte som jag tänkt mig. Med sådant som jag trodde mig veta. Som jag var helt säker på.

När jag vet något så vet jag. Sådär orubbligt. Därför faller jag ganska hårt. När det visar sig att jag har fel. 

Ju mera och ju hårdare jag faller. Desto mera ödmjuk blir jag inför livet. 

Det har inte varit någon rolig höst. Jag har funderat och tvivlat på de mest grundläggande saker. På min tro. På livet.  På vad som egentligen är sant. 

Jag tror jag börjar landa lite. I ett nygammalt synsätt. Där jag känner tillfredställelse. Inte för att allt är fantastiskt. Utan för att det är vad det är. Och det är livet. 

Jag vill gärna livsnjuta här och nu. Inte sen när alla drömmar gått i uppfyllelse. För tänk om det inte händer. Då har jag ju  kastat bort en massa njutar tid.

Jag vill glida runt på mitt bananskal. Gå med flödet som de säger i Amerikat. Flyta på. Inte tänka långsiktigt. Och gärna göra det så bekvämt för mig som möjligt. Livet är fullt av utmaningar ändå. Jag behöver inte skapa dem själv. Det räcker som det är. Nu tänker jag bara vara. 

ALL KÄRLEK!