Uppmuntra!

Fick spader här för någon vecka sedan på välmenande råd och åsikter. Jag är precis likadan själv. För klart en vill hjälpa. Någonstans är vi ju ändå skapade för att finnas till för varandra. Ensam skulle vi dö på fläcken. 

Men kan det vara så. Att det enda vi behöver är att finnas till. Vi behöver inte ge råd om andra inte frågar. Vi behöver inte fixa saker åt andra. Speciellt inte deras egna liv. Det klarar de nog av själva. 

Det är en sak att ge råd och tro sig veta. Och en helt annan att finnas till. Att stötta. För att inte tala om att uppmuntra. 

Det som hjälper mest. Är att någon tror på en. När livet känns jobbigt och strävsamt vill åtminstone jag ha uppmuntran. Jag vill ha människor runt mig som tror på mig. Som är helt övertygade om att jag kommer att komma ut på andra sidan. 

Så istället för välmenande råd och åsikter. Ska jag gräva fram mina pom-poms från tiden i Oxhamns hejarklack. Öva några hejaramsor. Och uppmuntra och övertyga. Alla. Om att allt alltid blir bra. Och att. Alla. Har möjligheten att göra allt det som de själva vill och drömmer om. 

Om att hitta sin grej vol.2

När du kommit så långt att du vågar vara dig själv. Har viljan att ge från hjärtat och dela med dig. Känner du kanske fortfarande att dina gåvor inte riktigt kommer till sin rätt. Att du inte hör hemma i ditt nuvarande uttryck.

Vilket kan vara precis lika stressande. Eller ännu mer. Nu vet du plötsligt vem du är. Vad du är bäst på. Och hur du vill ge vidare. Men hur gör du nu. Hur gör djur? Eller hur gör små barn? 

De testar sig fram. De ser något som de dras till. Går direkt på målet. Försöker ta sig upp. Faller ner. Stöter sig. Gråter. Torkar tårarna. Tar sikte på något nytt. 

Precis så hittar du ditt kall. Alla vaknar inte upp en dag och vill bli doktor. De prövar sig fram. Ett kall är inte alltid något du hittar. Det är något du skapar. Genom att pröva. Misslyckas. Omdefiniera. Pröva igen.

Under vägen kommer du att lära dig allt det du behöver för att gå vidare. Och utan all den kunskapen du får genom att skapa ditt kall. Skulle du inte ens kunna leva i det. 

Istället för att fundera dig gråhårig på vad du är menad för. Testa. Gör något nytt. Det ena leder till det andra. Och plötsligt står du där i ditt jordgubbsland. Med leriga gummistövlar och ler. 

Om att hitta sin grej

Skrev en lång text om det där med att hitta sin grej. Ni vet. Som stressar ihjäl de flesta vandrande själar på denna vackra jord.  

Texten försvann. Men egentligen är det mycket enkelt. Allt finns i dig redan.  

Det handlar inte om att hitta något utanför dig själv. När du tycker om dig själv. Förstår att du är värd det allra bästa. Och ger av ditt autentiska du till andra. 

Då har du redan det du behöver. Sen kan du välja att bygga ett imperium. Harva upp ett jordgubbsland. Eller mura en borg. 

Det spelar ingen roll vad du gör. Och vad än pessimisterna påstår. När du gör saker från hjärtat. Ger av din själ. Och inte ger upp. Kan du skapa precis vad du vill. 

Tro

Idag funderade jag på tro. Jag har en stark tro på att allt blir bra. Att saker och ting löser sig till det bästa. Kanske inte som man vill. Men på något sätt blir det alltid bra.

Ibland funderar jag på om jag är naiv. Och kanske borde lägga ner det där tänket. Inte drömma så stort. Inte säga högt saker som jag är övertygad om att kommer att hända. Ni vet. Tona ner lite. Kanske jag borde ställa mig i pessimistkön så smällarna inte blir så stora när det inte går som jag tänkte mig.

Jag ligger såklart också och gråter. Ofta. Tänker att jag inte orkar mer. Frågar mig varför. Varför jag? Tycker synd om mig själv så det står ut genom öronen. Ibland för små saker. Ibland för stora.

Men någonstans kommer jag ändå tillbaka till den där känslan av expansion. Ni vet när man bara vet. Att allt. Precis allt blir bra. Eller ännu bättre än man någonsin kunnat drömma om. Jag tror inte livet vill pissa oss i linsen. Jag tror det vill ge oss allt vi någonsin kan drömma om och mer.

Jag tror att vi lever i ett vänligt Universum som vill vårt bästa. Och den starka tron. Håller mig vid liv. Och får mig att alltid vilja blicka frammåt. Hur usligt det än må vara. Det är min livlina. Min starka grund. När jag står med bara fötter på den klippan kan inget rubba mig.