Om att bygga sin egen grund

Jag funderar på hur vi föds med olika förutsättningar. Eller formas på vägen och bär med oss olika saker vi hamnar att kämpa med senare i livet. Vissa människor har någon slags inneboende övertygelse om att de duger. De är tryggt rotade i en grund där de känner sig värda att bli omtyckta för den de är.

Det är inte något som ter sig naturligt för mig. Alls. Jag tror att jag måste kämpa för att bli älskad. Överprestera för att duga till. Och bete mig på ett visst sätt för att passa in.

Nuförtiden är jag medveten om hur snedvriden självbild jag har. Det är lättare för mig att stanna upp och tänka efter. Logiskt förstå att det jag känner och tänker inte nödvändigtvis har något med verkligheten att göra.

När jag är ledsen och sur. När jag gör någon besviken. När jag tror att jag inte gjort tillräckligt. När jag inte orkar med. Då tror jag automatiskt jag är en dålig typ.

Den här problematiken ledde mig till utbrändhet för fyra år sedan. För mig var det inte jobbrelaterat. Det var ett stort torn. Som bara blev högre. Byggdes utan grund och till sist föll omkull.

Nu har jag byggt på min grund i fyrå år. Jag börjar sakta men säkert förstå. Att det där med att bygga grund. Inte förändrar en som person. Jag blir varken gladare eller orkar mer. Jag kommer inte att få superkrafter.

Men med grundbygget. Kommer insikten om att jag duger. Även utan superkrafter. När jag är svag. När jag handlat fel. När jag inte orkar hålla fasaden uppe. Andra tycker om mig även om jag felar. För i paketet människa finns både positivt och negativt. Och vi får alla vara både och.

Jag bygger grunden varje dag. För mig är det ett livslångt projekt. Den fanns inte där från början. Så jag kämpar som en dåre för att inte behöva kämpa. För att mer och mer acceptera mig själv precis som jag är. Vara tillräcklig. Och känna mig värd kärlek och förståelse. Både från mig själv och andra.

Här ligger vi och duger.

ALL KÄRLEK.