HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, August 8, 2017

Pepp!

Tre saker som får mig på extra bra humör:
Sol. Hundvalpar. Närhet.

En person som är extra peppig:
Av personer jag inte känner. Min nyfunna favorit Sara Dahlström. Av personer jag känner. Mickan Finne hon är peppigheten personifierad. 


En perfekt morgon betyder:
Det finns två varianter. Vakna med hund och man. En lördagmorgon. Få mysa i sängen länge innan hunden ska kissa och mannen blir hungrig. Fast egentligen är nog mina ensamma morgnar det bästa jag vet. Att få vakna precis när jag vill. Stiga upp. Gå på promenad med hunden. Dricka mitt frukost och i lugn och ro göra precis vad jag vill. Oftast betyder det idka tid på internet. En perfekt morgon inkluderar aldrig väckarklocka eller uppstigning innan tio. 

Det här gör jag när jag är på dåligt humör:
Gnäller och är allmänt jobbig. Går ut i skogen. Drischar ändlöst på instagram.

Tre saker jag är extra tacksam över idag: 
Att jag får vila ikapp. Min förlovningsring och att mitt liv faktiskt på riktigt är så här bra. 


En pepplåt: 
You're the voice - John Farnham

Det här tycker jag om med mig själv: 
Jag är modig. Rolig. Ja jag tycker det själv. Omtänksam. Kärleksfull. Givmild. Har lätt för att förlåta. Lätt för att lära mig nya saker. Kreativ. 




En person jag vill skicka extra pepp åt:
Anders Borg. Nå nej. Skojja. Alla som inte blinkar ut ur rondeller. Jag tror på er. You can do it!

ALL THE LOVE!

Sunday, August 6, 2017

Lugnet var är du?

Sommaren kom och gick. Så snabb. Så intensiv. Så mycket bättre. Men ändå. Lämnar den mig med en kropp som inte riktigt orkar. Den där ny-start-nu-är-det-höst feelisen finns inte alls. Jag ligger i soffan och stirrar på brasan. Längtar till mörkret och hösten. När löven faller och livet saktar ner. 

Det är inte likt mig att längta till hösten. Jag får ofta panik när augustivindarna viner runt husknuten. Vill hålla i. Ta vara på de sista solstrålarna. Bara benen dagarna och sanden mellan skinkorna. Inte nu. Nu vill jag bara gå i ide. Höstide. Sova. Vira in mig i filtar. Och dricka te i stora Buddah koppar. 

Det är så paradoxalt. Att inte orka med. När det händer förträffliga saker. När det är roligt nästan jämt och den ena festligheten avlöser den andra. Det känns otacksamt att tacka nej. På snudd till skamligt att känna sig utmattad utan att ha livskris eller dödsångest. 


Läser hos Marica om hur hon planerar hösten med mycket yoga och meditation. Jag vill så gärna yoga och meditera hemma. Men mina planerar fallerar jämt. Har försökt på så många olika sätt att få till det. Så nu har jag gett upp. Det känns minst plågsamt för mig själv. Att ge upp. Fast hoppet finns nog. Alltså har jag inte alls gett upp!


Har ni några tips på hur jag ska få till en hemma practice? Hur har ni gjort? 

PS. Nina det där "bara gör" fungerar bevisligen inte på mig.. 

ALL THE LOVE!



Tuesday, August 1, 2017

Hej-ää!

Hur gör djur när de inte bloggat på flera århundraden. De kör säkert någon slags update. Jag gör som djur. Djur är kloka varelser. Det vet vi alla. 

Det har ju hänt ganska stora saker i mitt liv det senaste året. Jag har börjat jobba. Jag har blivit sambo. Ja det blev vi från dagen vi träffades. Men ändå. Vi har renoverat hus. Nu bor vi i de huset. Dessutom är jag nybliven fästmö. Man kan påstå att jag sällan eller aldrig haft det bättre ställt än just nu. 

Nyförlovade. Rödgråten. Stortjöt i en kvart.


Jag funderar nog fortfarande på livet. Blir för trött ibland. Har pms. Gråter. Tror att livet är en skithög. Och så vidare. Men mindre än tidigare och med så mycket mer distans. Jag vet att det går om. Både det överjävliga och det superhärliga. 

Just nu ligger jag i sängen med mensvärk och äter ärtskidor. Tänkte ta mig an en Tomas Sjödin bok. Men än så länge har inget mer hänt än att jag instagrammat en bikinibild och läst bloggar. Den här bloggen är min nya favorit.  

Fin bild på mig. Pga. Har blogg.

Ellen skrev en gång. Någon gång. Orkar inte googla när. Om att (ja nu snedvrider jag säkert hela hennes point här eftersom de va så länge sedan jag läste de) det där med att hitta en partner inte löser alla ens problem. 

Hon hade alldeles rätt. Men. Det jag inte visste innan jag träffade Jonas. Var hur mycket lättare det är att vara två. Att dela livet med nån. Att inte behöva bära allt själv. Bara att få komma hem till en varm famn efter en jävlig dag. Eller någon som lagar mat när man ligger på soffan och scrollar. Jonas tycker jag är äcklig när jag fiser hela tiden. Men han tycker inte mindre om mig för de. Att få vara sig själv fullt ut utan att behöva vara rädd för att man inte duger. Det är det finaste jag varit med om. Hittills. 

Jag har precis simmat i en fors. Oklart vad Jonas håller på med. 

Tack å hej. Bättre lycka (blogginlägg) nästa gång. Men knappast.


ALL THE LOVE!