HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, December 31, 2013

Gott Nytt År!

Årets sista dag. Hoppas ni får en fin en. Ta ingen stress! Eller skit. Klä upp er. Kryp ner i soffan. Drick bubblor. Drick te. Må förträffligt. Må dåligt. Låt allt vara som det är. Precis just nu. 

TACK! För att ni hängt med mig i år. Jag skulle aldrig vara där jag är i dag utan er. Jag kunde skriva flera meter text om er. Om  hur varje ord, tanke och gest från er fått mig att växa flera centimetrar. Hur jag vågat börja tro på äkta gemenskap, ärlighet och det viktigaste av allt kärleken. Utan er. Vore detta inte möjligt. Från mitt hjärta till ert hjärta. Kärlek! Kärlek! KÄRLEK! Och mitt favoritord. TACK! 


Monday, December 30, 2013

Om att glömma bort

Ibland känns det som att jag inbillar mig allt. Som att jag bara går runt i cirklar. Spåren blir djupare och djupare. Jag intalar mig själv att jag duger. Kämpar för att ta mig fram i den där samma runda cirkel. Jämt springandes i kurvan. Förbrilt övertygad om att jag nog är på den där raka rätta motorvägen. 

Så kommer någon plötsligt emot. Lägger handen på mig. Ser mig i ögonen. Undrar tydligt. Vad håller du på med? Så faller den där tyngden igen. Bara boom. Rakt ner i avgrunden. Kroppen blir lätt. Pipet i öronen tystnar för en sekund. Jag stannar upp. Gråter en skvätt. Och undrar själv. Vad håller jag på med?

Varför går jag runt igen? Hur kan jag lyckas ljuga för mig själv hela tiden? Varför stannar jag inte upp. Sätter mig ner. Låter cirklarna snurra själva om de nu vill.

Jag duger ju precis som jag är. Hur lyckades jag glömma. Igen. 

Friday, December 27, 2013

Den oromatiska uppfyllelsen


Den här bilden har ni säkert stött på. Jag har den själv pinnad på min "Wishlist".  En viss sorts känsla infinner sig när jag ser på den här bilden. Jag får en mental bild. Lång sandstrand. Brunbränd surfare som håller min hand. Solnedgång. Havsbris som sakta smeker huden. Någon går förbi och pratar på ett okänt språk. Himlen lyser av pasteller. Kärleken är så stor att alla krig och orättvisor stannar för en stund. Förtrollande. Magiskt.

Nu sitter jag här iklädd mina mysbrallor. Ensam hemma en fredagkväll. Mycket tillfreds med tillvaron i och för sig.  Nöjd i kroppen och sinnet efter ett roligt danspass tidigare ikväll. Jag är inte brunbränd. Har ingen sand mellan tårna. Och någon surfare syns inte till. Men vet ni. Jag har gjort allt det där som står på bilden under det senaste året. Inte precis i den där ordningen. Och inte heller i ordning med min mentala bild. Men jag kan checka av varenda punkt.

  • Jag sa upp mig för några veckor sedan. 
  • I somras var jag brunbränd och fin. (Är ju fortfarande fin men mindre brunbränd.)
  • Jag har köpt många biljetter. Nu senaste en inträdesbiljett till Stadshotellet på juldagen.
  • Jag har blivit kär i mig själv. Ja det börjar äntligen verka kärlek. Banne mig!
  • Kommer troligtvis inte att bosätta mig i Helsingfors igen.

Sådär. Helt oromantiskt kan en också bocka av denna fina bild från önskelistan. Ibland blir det annorlunda. Men bra ändå. 

All the love!


Monday, December 23, 2013

Tipp Tapp!

Jag önskar er en skön och avslappnad julhelg kära vänner! Vinnaren i jultävlingen blev FinaChristna. Grattis pinglan! 

Nu ska jag ta en liten powernap innan mitt hem fylls med de allra bästa kvinnorna. För en mysig uppesittarkväll. Livet är ljuvligt, stort och fyllt med kärlek. 




Sunday, December 22, 2013

Julnaglarna.




Leighton Denny "Miss Behavin'" och "Hollo Silva". Essie "Set in stones". Och diamanter!

Tuesday, December 17, 2013

Tävling i Julstudion.


Skriv något du är tacksam över i kommentarsfältet så är du med och tävlar om en Paulo Coelho kalender. Jeij! 

TÄVLINGEN AVSLUTAD! 

Sunday, December 15, 2013

Ge inte upp!

Det spelar ingen roll vad någon säger. Du bestämmer själv vad som är sant. Vad du tror på. Ibland kan man behöva någon annan som tror på en. När man inte orkar tro själv. Men allt är möjligt.  Den här videon hjälper när jag vill ge upp. Känner att jag vacklar. Eller tycker synd om mig själv. En otrolig kille. En otrolig inspiration. Så oerhört starkt. Och den helande yogan.


"Yoga is a powerful vehicle for change. As you build strength, you start to believe in your own potential."
— Tiffany Cruikshank 

Monday, December 9, 2013

Rudolf med röda mulen






Jag har bakat pepparkakor! Helt enligt mina egna önskningar. Utan socker och mjöl. Köpte färdig deg från Sensinity i smaken "BonBon". Och dekorerade med vit Kiss nailart paint. Rubiner från bornprettystore.com och rött lack från Leighton Denny i färgen "Provocative".

Nom Nom!

Ps. Snart blir det utlottning här igen. Traditionsenligt inför ett nytt år..
Ps.2. Det är TVÅ veckor till JULAFTON!!

Saturday, December 7, 2013

Lillreison

Fulltankad med kärlek efter ett dygn i Umeå med min bästa vän i hela världen. 

Det är hälsosamt att åka iväg. Det finns mycket fler skäggiga män i Umeå än i Jakobstad. Världen är en fin plats. Hotellsängar är förbannat sköna. Och kärleken är det viktigaste.

Peace out! 

Wednesday, December 4, 2013

Plättfesten

Jag vill förstå. Att jag måste ta hand om mig själv. För annars fungerar ingenting annat. Allt det roliga, utmanande, härliga, kärleksfulla och rofyllda livet kommer inte gratis. Om jag inte bromsar. Håller på rutinerna. Kan jag inte vara stabil. Ha inre frid. Hålla mig abstinent. Och må bra. Hur jävla kul det än är. Är det inte speciellt roligt längre. När jag är arg av trötthet. Tröstar mig med mat. Och varken har ork eller tid för reflektion och eftertanke. Jag lär mig hela tiden. Två steg fram ett tillbaka. Försöker justera och ta nya beslut. Men lätt. Det är det inte!

Känslan av att inte hänga med i livet. Den är trist. Om en är med om fantastiska saker. Men aldrig hinner sätta sig ner. Njuta av dem. Och reflektera över dem. Vad är det då för vits. Fantastiskheten samlas på hög. Som en plättårta. Mellan vissa plättar hinner en smätta lite sylt eller grädde i förbifarten. Stanna upp en millisekund och dra andan. Innan det är dags för nästa plätt. Och nästa. Och nästa.

En plättårta kan omöjligt bli hur hög som helst. Till sist faller den omkull. Ligger där på festbordet. Mitt i allt det roliga. Helt utmattad. I en stor kladdig hög.

Jag vill äta min plättar. En och en. Med några hallon och en klick grädde. Men inte hela tiden. Och inte varje dag. Utan helst på helgen. När frukosten får dra ut sig inför en ledig dag. När ingen väntar på mig någonstans. När livet bara får sitta stilla. Och samla kraft inför nästa plättkalas.

Bilden är stulen. Och jag vet inte ens varifrån. Förlåt.

Knark

Jag knarkar den här låten just nu. Min dealer hittar ni här.

Monday, December 2, 2013

Välmåendet

Det är en tid sedan det blivit att jag funderat här. Och det finns ju förstås en orsak till det. Eller kanske flera. Men en som är större än de andra. 

Jag mår mycket bättre. Ja. Men det är inget jag vill säga högt. För det är skrämmande att tänka tanken. Den smyger sig ändå på. Först när jag klarar något litet jag inte klarat tidigare. När jag står där på andra sidan. Och bara. Hoppsan. Hur gick det här till. Jag tänker att de var tur. En liten engångsföreteelse.

Men sen händer det igen. Och igen. Den där ribban höjs. Och jag bara hoppar. Så där som Carolina Klüft. Helt oberörd. För omgivningen. Men helfokuserad inombords. Och med en massa förberedelser innanför rocken. 

Ofta tänker jag att det kommer att skita på sig. Jag väntar på väggen. Ibland riktigt springer jag runt och letar efter den. Men hittills har jag inte hittat någon. Jag har snubblat på kvistar. Tagit mig över tjocka stubbar. Och tagit fajten med ett och annat skogstroll. Nu som då har min gömt mig under en sten för att vila. 

Jag har riktigt roligt på vägen också. Får göra det jag älskar. Med människor som inspirerar mig. Med människor jag tycker om och som tycker om mig. Jag är tacksam så det står ut ur öronen på mig. Välsignad som en tjock guldbuddah. 

Vet ni. Det är inte bara svårt att säga att jag mår dåligt. Det är mycket skrämmande att deklarera att jag mår bättre. Sårbarheten. Den får jag nog ta och bli kompis med. Verkar inte som att den kommer att ge sig av i första taget. 

Sat Nam. Wahe Guru!