HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, September 29, 2013

Saturday, September 28, 2013

Mer än mer

Vet ni. De där frågorna blev helt övermäktiga för mig. Det är ganska mycket just nu som känns övermäktigt. Jag är ledsen men det blir nog inga svar. Inte nu iaf. 

Hoppas ni inte tar mig för en vilseledande bedragare. Jag är bara en människa. Som ibland gör fel fast jag menar rätt. 

Nu fortsätter jag lappa alla hål i min mugg. Fylla på efter bästa förmåga. Balansera det obalanserbara. Och tar mig igenom dagarna en i taget.  

All kärlek! 


Thursday, September 12, 2013

Frågestund

Hej å hå! Tycker vi ska ha en frågestund. Jag vet inte om det bara är stora bloggar som kan hålla frågestunder. Men jag tänkte testa.

Oftast skriver jag ju om vad som händer inne i mitt huvud. Eller sådant jag vill ska hända inne i mitt huvud. Men ni kanske vill veta helt andra saker. Som vad jag äter till frukost eller om jag använder tandtråd regelbundet. 

Ställ din fråga i kommentarsfältet om du vågar! Eller om du helt enkelt är intresserad av något speciellt. Man kan också fråga om saker man skulle vilja att jag bloggar om. 

Ps. Åh. Nu om ingen frågar blir det ju pinsamt. Eller så inte. Blondinbella kör ju utan prestige. Det ska jag också göra. Men lite sårbar känner jag mig allt. Som tur är det ju den här bloggens tema. 

Fridens liljor!

Wednesday, September 11, 2013

Dagens citat


'

Allt för länge sedan vi hade ett citat här. Det får bli skärpning med den saken. Citat är ju något av det bästa jag vet. Ligger i samma brilljanslåda som. Simma. Resa. Kramas.Yoga. Och ta selfies i den stora spegeln på lekis.


Ps. Är sjukt stolt och nöjd över att jag lyckades köpa mig ett domän och få det att fungera. Helt själv. Ni har väl märkt att ni numera befinner er hos pamppo.com. Kul va! De ska vi fira. Lite närmare helgen tänkte jag överraska er lite..

ALL THE LOVE!

Tuesday, September 10, 2013

Keep your cup full!


Iyanla Vanzant. Gotta love her! Älskar i slutet när hon säger. Att. När du ger av dig själv åt en annan. Till den milda grad att du offrar dig själv på kuppen. Gör du den personen till en tjuv. Som stjäl av dig utan att hen vet om det. WÅOW. Deep! Deep! Deep!

Höstguld



Idag har jag haft en prestationsfri dag. Lugn. Skön. Och harmonisk. Sneglade på disken när jag kom till praktikplatsen. Men tänkte. Nej. Idag ska jag riktigt oprestera på alla plan. Känner att jag kanske har nollat lite. Taggat ner några pinnhål. Nu tar jag det vidare härifrån. Sakta men säkert. Imorgon har jag ledig dag.

Jag började kalla min rehabiliteringsplats för jobb från dag ett. Men nu har jag tänkt om. Och döper den härmed till lekplatsen. Det låter mer avslappnat. Lekis är inget som ger mig prestationsvibbar. Alla knep är tillåtna ser ni.

Ps. I detta inlägg var det Pisa som stod för fotografierna. Henne har jag äran att få umgås med om dagarna. Hon är en oerhört fin människa. Lyckos mig!

Oj.

Say WHAAT?

Godmorgon Tisdag. Fan. Vaknar med värsta sårbarhets baksmällan. Känns sådär om jag ska vara ärlig. Dessutom är jag ju trött som ett as. Oh well. Det är jobbigt att förändras. Och nu har vi ju knappast så mycket hemligheter kvar. Eller. Jag har inga hemligheter för er. 

Vem var den där galna kvinnan som klottrade på min blogg igår?

Kan ni inte vara schyssta och berätta någonting riktigt sårbart. Eller berätta när ni känner er som mest sårbara. Ni kan vara hur anonyma som helst. Jag tycker bara de sku vara trevligt att dra upp små katter på bordet. Alltså helt av egoistiska själ. Så jag lättare kommer över min hangover.

Okej. Så då tar vi tisdagen. Tillsammans va! Kram.

Monday, September 9, 2013

Välkommen tillbaka

Okej. Nu har jag legat och känt efter. Försökt andas djupt. Vila. Bla. Bla. När inget fungerar lät jag tankarna flyga fritt. Tänkte att då låter jag det vara som det är. Vilket ju inte är speciellt kul. Men de måste ju hålla på då tills huvudet faller av om inget annat hjälper.

När jag låg där som mest förbannad. Drog jag mig till minnes en föreläsning jag lyssnade till för några dagar sedan. Där pratades det om att vi har tre "hjärnor". Reptilhjärnan. Den där vi alltid haft. Den där som ser till att vi springer utan att fundera när vi ser en björn. Logiska och rationella hjärnan. Den vi tänker och räknar ut risker med. Där emellan finns någon slags känslohjärna. Eller känslor som påminner oss om hur i linje med varandra dessa tre "hjärnor" är. Typ så.

I alla fall. Det där med att springa undan. Är lika med reptilhjärnan. Så någonstans i mig har jag ett tankemönster. En upplevelse som har format mig. Någonting som reptilhjärnan vill skydda mig mot. Och när den anar att detta är påväg. Att det närmar sig. Tar den fasta på tidigare upplevelser, beteendemönster, tankar och händelser. Den kör på autopilot. Sänder ut ett Å-ÅO! Och kroppen ställer upp hela stressarmén på en millisekund.

Varför springer jag då när jag är glad? När jag har energi? Tycker jag det är så underbart härligt att springa med huvudet i väggen att jag gör det frivilligt var och varannan dag? Nej. Så är det förstås inte.

Kan det bottna i otillräcklighet. Har ni någonsin hört. "Nu ska du nog njuta. Man vet aldrig när det här är över". "Ja det är nog bäst att du äter så länge det finns mat på bordet. Tänk bara på barnen i Afrika". "Håll hårt i pengarna för man vet aldrig vad som kan hända". Jag har hört det. Många gånger. I många olika formuleringar.

Otillräcklighet. Om jag har det bra. Kan det bli dåligt. Om jag är pigg. Kan jag bli trött. Det där positiva kommer alltid med en rädsla för motsatsen. Därför är det bråttom att ta vara på det goda. För det tar alltid slut. Och egentligen är jag ju inte ens värd att ha det bra. Jag kan absolut inte luta mig tillbaka och njuta lugnt och långsamt. Nej någon nytta ska jag ha utav det här positiva. Annars kommer rädslan och tar mig. Jag springer så att den inte hinner ifatt. Springer tills jag stupar. Springer till jag ligger i en liten hög igen. I den där lilla ledsna högen med offerkoftan uppdragen till öronen. Ligger där. Känner mig värdelös och rädd. Tänk så tryggt och bra. Välkommen tillbaka bara.

Jonglören jonglerar energibollar

Det här med energi. Hur svårt kan det vara? Med hjälpa av bra verktyg har jag gjort stora livstilsförändringar. Jag behöver inte längre ha ett tomt kylskåp. Kan nu ha mat där utan att äta upp den genast. Jag strör inte pengar runt mig hela tiden. Och allt som oftast kan jag ta några djupa andetag istället för att gå direkt i panic mode.

Detta har jag förändrat genom att. Bli medveten. Iaktta. Göra upp en plan. Agera. Utvärdera. Omforma. Eller köra vidare på rätt väg. Hurra för framsteg. Tacka för framgång. Ett steg i taget. Oftast ett fram. Två bak. Tills det med tiden omvänts till. Två fram. Ett bak.

Kolla nu hur många äpplen jag har. De där tar ju aldrig slut..
Så nu till det här med energin. Jag har en liten aning om att grundproblematiken ligger precis där. I energin. I vulkanutbrotten och lavasömnen. I. On top of the world. I. Långt ner i gruvmökret. Måndagar är tydligen min nya speed dag. När energin som laddats i helgen ska UUUT! Jag sprudlar av allt. Ögonen står i huvudet på mig och jag kläcker idé efter idé. Blodet rusar runt i kroppen och huvudet spinner som ett lyckohjul.

Tills klockan blir eftermiddag. Då huvudet börjar dunka tungt. Hjärtat hoppar snett. Och bröstet börjar krampa av obehag. Då jag plötsligt tömt ett batteri som laddats i två dagar. På en förmiddag. När all livsenergi bara rinner ut. Där sitter jag då kvar. Och undrar vad det var som hände. Hur gick det på detta viset. Liksom.

En slank hon dit. Å en slank hit. 

Precis som med maten. Den jag vill äta allt. Fort. Precis som med pengar. De jag vill spendera alla. Nu. Snabbt. Genast. Så är det med energin. Har jag. Använder jag. Jag kan inte kontrollera den. Det ligger inte i min natur. Hur ska jag kunna hejda mig när jag vill gasa. Det är ju som att sitta och kämpa emot ett vattenfall med en liten paffbit. Det går inte.

Inte ännu i alla fall. Jag har på känn att den här biten är knepig. Det kräver kanske mer än en energisparbudget. Nycklen ligger antagligen begraven långt nere i bråte som nästan växt fast. Men vet ni. Det ska nog gå det här också. Nu är jag ju bara på mitt första steg. Jag är medveten. Och har en plan. Så nu ska jag bara misslyckas ett antal gånger. Omforma. Utvärdera. Och så kanske jag sitter där och småler en måndag. Med all energi i världen. Men som jag i smyg sparar lite av så den räcker hela veckan.

Ps.  Hur var din måndag? Har du några farttips? Som i fart. På svenska.

KRAM!

Godmorgon!

Jag har saknat er! Nu tar vi måndag. Jag vet. Jag är allt för glad för en måndag morgon. Men de bjuder jag på. HURRAA för en ny vecka. 

Friday, September 6, 2013

Happy friday!

För första gången på över ett år betyder fredag någonting speciellt. Det är den där dagen före helgen. Den sista arbetsdagen.

Nu har jag klarar min första vecka på yrkesrehabiliteringen. Jag är stolt, lycklig och tacksam. Förutom en utmattad kropp är jag den mest välsignade människan i hela världen. Jag är nämligen. På rätt plats. I rätt tid. Och omgiven av rätt människor.

Planen för helgen är att låta allt landa. Låta datorn ligga platt. Andas extra djupt. Ta korta och varsamma steg. Vila mycket. Kanske läsa. Kanske yoga. Kanske bara vara. Förhoppningsvis få en skymt av vatten eller skog. 

Trevlig helg fina själar! 

Thursday, September 5, 2013

Vackra miljöer på arbetsplatsen

Vill ju också bidra till kampanjen "Vackra miljöer på arbetsplatsen". Nu när jag rehabiliteras in i arbetslivet och kan bidra med bild. Alltså jag vet jag är en såå jobbig typ. Ett riktigt as faktiskt. Men som liten tröst är jag fullt medveten om det. Såhär ser det då ut på mitt jobb...


Tar riktigt emot att gå och ta en kopp Mocca Mastrat kaffe i handgjorda keramik muggar. Usch och ve!

Wednesday, September 4, 2013

Kvinnor som inspirerar

Tänkte dela med mig av några av de kvinnor som jag ser upp till. När jag befinner mig i knepiga situationer. Eller känner mig dålig och otillräcklig. Då tänker jag ofta på någon av dessa kvinnor. Hur skulle hon göra nu? Hur tänker hon i den här situationen? Beroende på humör väljer jag rätt förebild. 

När jag insåg att mina byxor var för små och stod framför spegeln och tittade missnöjt på min spegelbild. Då drog jag fram Anne . Sträckte på mig. Såg mig själv i ögonen och sa. "So what! Då går jag och köper nya byxor. Det drabbar ingen fattig". För så skulle nog hon ha gjort. 

Bilden knyckt från Debutsky's blogg.

Väl hemkommen med mina nya byxor tänkte jag att lite egoboost kan väl vara på sin plats. Så i sann Blondinbella anda förevigade jag mig själv och min kropp i en lång bildkavalkad. Hon var förresten också min språngbräda till att jag vågade sporta bikini i år på stranden. Och dessutom fläka ut mig offentligt.


Ibland när jag känner dåligt samvete för att jag inte orkar gå ut på lenkki. Använder jag mig av Hannah. Inbillar mig att hon är en liten ängel på min axel. Påminner mig om att jag är lika bra fast jag blir kvar på sofflocket och slösurfar kvällen igenom. Hannah fungerar också utmärkt när jag börjar ta saker och ting för allvarligt och perfektionistnerven börjar rycka. Då skriker jag "Låta fara bara" och gör något oansvarigt istället. 


Nina. Hon är den som låter allt vara som det är. Djup som en brunn och klok som en uggla. När jag blir osäker på min yoga. Inbillar mig att jag gör fel, för lite, för mycket. Börjar googla och ha mig. Då hör jag hennes röst inom mig. "Sätt dig ner på mattan och gör. Bara gör. Det är inte så märkvärdigt".  Dessutom kan jag flumma hur mycket jag vill. För jag vet en som kommer att gilla. 


Min drömmar är stora. Många. Och färgsprakande. När jag blir modfälld. När lilla obetydliga jag från landet känner mig ovärdiga det bästa i livet. När jante tar fram storsläggan och bankar ner mig i marken. Då tar jag fram guldkorten. Oprah. Beyonce. Och Elaine Eksvärd. Starka drivna kvinnor utan ursäkter. Ingen av dem födda med silversked i munnen. Alla med en agenda att göra världen lite vackrare och bättre. Jag sjunger "Who run the world? GIRLS!" och känner mig genast oövervinnlig. 


Sen finns det en som alltid fungerar. Som predikar kärlek, förlåtelse och mirakel. Vilken fråga jag än ställs inför ger hon mig svar. Hennes ord ger mig styrka och gör min själ till ett fält med solrosor. Marianne Williamson. Min husgudinna. 


Ps. Sen finns det så många många fler. Men den här coktailen av kvinnor blev det idag.

Ps.2. Nu har jag knyckt bilder lite här och var. Sådär som man inte får. Men jag tänkte "Låta fara bara". Sen om ni misstycker. Snälla let me know. Så tar jag bort er. PUSS!

Tuesday, September 3, 2013

Hej alla barn!

Ni som är nya och inte har hängt med på hela resan från början. Om ni är intresserade av hur jag haft det nu under det senaste året kan ni ta en titt på de här inläggen.

Varför? Inlägget som blåste in ärlighetens vind i den här bloggen. 
Hej från julstudion (videoblogg)

Fotograf: Johanna Jungell

Ps. Jag är så tacksam över er. Att ni är här och hänger med mig gör mitt liv så mycket lättare och framförallt roligare. JEE! Ni är bäst! Snart ska vi nog hitta på någonting riktigt skoj här. Det kan ni behöva efter alla dessa inlägg om jobbigheter som ni läser er igenom.

Puss på er!

Är vi här igen?

Det här året har varit en sträcka av ett steg fram tre tillbaka. Springa in i vägg. Stanna. Springa in i nästa vägg. Stanna. Försöka lära mig att jogga. Gå. Krypa. Sätta mig ner. Ligga still.

Nu känns det som att jag samlat krafter ett tag. Inte stött på några enorma väggar. Kunnat njuta av sommaren. Dragit upp tempot emellanåt. Förstått att sakta ner när det behövts. Haft läget lite under kontroll helt enkelt. Börjat må bättre. Sett framemot en ny höst.

Rädslan och oron inför hösten och nya rutiner har sakta men säkert bytts ut till hoppfullhet och förväntan. Jag har känt mig redo. Laddad. Stark och färdig.

Det där med att vilja men inte orka har ju varit ett genomgående tema det här året. Hur många gånger har jag inte stampat över mina gränser och hittat mig själv liggandes i en liten hög. Med piskan på ryggen har jag bannat mig själv för att jag är orkeslös och värdelös. Tänkt att jag aldrig kommer att bli "normal" igen.

Nu är jag där igen. Överväldigad av utmattningens omfång. Rent av överraskad över att jag inte har mer energi. MEN. Det är lite annorlunda den här gången. Jag vägrar slå på mig själv. För att kunna hantera de nya omständigheterna måste jag tillåta mig att vara precis som jag är. Måste låta kroppen få styra. Och tycka att den är okej hur konstigt den än må bete sig. Jobba med och inte emot mig själv.

Våga säga att jag inte pallar. Även om jag så gärna skulle vilja hoppa runt och studsa. Prestera. Vara gladast. Mest underbar. Och trevligaste i byn. Dra i alla bromsar. Hur onaturligt det än är så måste jag sätta mig själv i baksätet. Ta ett andetag eller en liten gubbvila. Ligga där och lyssna på hur mina kollegor bollar de mest fantastiska ideér. Tänka på hur oerhört välsignad jag är som får ligga här och vila. Utan att någon ger mig onda ögat. Eller kallar mig lat.

Jag försöker vara så ärlig jag kan. Med mig själv och med andra. Jag försöker tycka om mig själv extra mycket. Låta det vara som det är. Jag svävar mellan känslor av glädje och enorm osäkerhet. Det är så helvetes svårt att inte bara paniktänka. NU SKITER DET SIG! JAG DÖR! JAG DÖR! Stundom försöker jag se situationen ur helikopterperspektiv och då får den mig att skratta. Om tio år är det här ett litet minne blott.

En dag i taget. Allt är väl.

Ps. Norwegian flyger till Los Angeles för 1700kr. Tur att jag är för trött för att dra fram VISA-kortet..

Monday, September 2, 2013

Du är konst!





En bra start på dagen. Tror ni inte. Om jag varje morgon blir påmind om att jag är ett konstverk. Duger nog tills jag hittar en gubbe som ger mig morgonkomplimanger. Den fina almanackan har oerhört talangfulla Sofie typograferat. HÄR kan ni printa dem om ni vill ha. Helt gratis dessutom!

Sunday, September 1, 2013

Stars and stripes




New times. New nails. Älskar den mörkgråa färgen. "New York" från Mavala. Valde den endast på grund av namnet. Blev så USA sugen idag att det inte är klokt. Peppes instagramfeed kan ha något med saken att göra. New York. Los Angeles. Miami. Jag är inte kräsen. Ta mig över havet!

Change


Ny månad. Nya vindar. Stora hjul i rullning. Jag förställer mig hur min dammiga mantel faller tungt till marken. Lystern i guldbroderierna har för länge sedan mattats av. Här och där saknas en pärla. Den har gjort sitt. Nu är det dags. Jag låter den falla.

Den stöter i marken med en duns. Jag darrar till. Nu står jag här avtäckt. Stadigt på en grund som är både rätt i tid och omständighet. Med en stark känsla av lugn. Rädsla, oro, och ångest får finnas till. Som ett tecken på stor förändring. Som ett tecken på mänsklighet.

På smått darriga ben. Med blankt putsade skor. Och med hjälp av det enda jag egentligen har. Andetaget. Tar jag steget ut. I det som förhoppningsvis är början på allt. Eller bara helt läsht. 

Wish me luck!