HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, December 9, 2014

Grön. Gönare. Grönast. Gräs.

Ibland vill man bort. Ni vet man tror gräset är grönare på andra sidan. Har en ständig längtan till något annat. Kan inte riktigt landa i det man har framför ögonen. Vill kanske inte titta så noga. Tror att det där gröna gräset skulle föra med sig så mycket mer. Än just grönt gräs.

Jag har varit på jakt. Efter grönare gräs hela livet. Har jag inte jagat stora gräsplättar så har jag velat ha längre grässtrån. Det har inte funnits någon hejd på letandet. Sökandet. Hetsen.


Det har lagt sig nu. Mer än någonsin. Jag stannade upp på min lilla gräsfläck och började rå om den. Sakta men säkert började den växa till sig. Helt på egen hand. Mitt eget gräs blev grönare! Och jag slutade kika på grannens. På samma gång föll axlarna några meter ner. Pulsen sjönk. Och hjärtat blev gladare.



Idag är jag tillfreds. Jag vet att jag alltid är på rätt plats. För dit jag går. Följer min gräsmatta med. Jag har inte slutat drömma för de. För hur grönt alla gräs i världen än är. Finns det inget som slår sand, hav och sol. Längtan dit är överväldigande idag. Men jag vet. Att en dag sitter jag där. På min strand och pajar min lilla gröna gräsfläck.

Allt har sin tid. Allt är väl.


ALL THE LOVE!

Ps.1. Var. Under vilka sköna omständigheter. Vill ni. Sitta. Stå. Dansa med. Er gräsfläck?
Ps.2. Detta är inte ett drogrelaterat inlägg. Just sayin'.

Thursday, November 27, 2014

Ge mig Thanksgiving!

Det går inte att Amerikaniseras för mycket. Eller kanske det går. Men enligt mig har vi ännu hur mycket som helst att plocka från det stora landet i väst. Jag vill ha mera frispråkighet, stora hår och framgångsmentalitet. Men framförallt vill jag ha Thanksgiving. Hur vore det om vi böt ut Halloween? En pumpa mot en kalkon och så kryddar vi med tacksamhet. JA! 

Jag börjar marinera redan nu inför kommande år..

TACK för att jag får gå i skola. Fatta vilken ynnest att få studera på nytt. Med ett härligt gäng tomtar från världens alla hörn. 
TACK för att jag är omgiven med kärlek. I vänner. Familj. Och alla fina själar som korsar min väg. 
TACK för att livet hela tiden lär mig nya saker. 
TACK för att jag ibland kan skratta åt mig själv när jag plötsligt märker hur töntigt det är att jag prestations pressar mig över stupet eller stressar över sådant jag inte kan påverka. 
TACK för att jag ofta stannar upp och bara njuter. Som igår när solen sken och någon kom flygandes med ett paraglide segel ovanför mig. Någon dag är det jag som surrar på där uppe. 
TACK för alla människor som vågar vara sig själva och banar väg för oss andra. 
TACK för gatulamporna.
TACK för att livet är stort, ljust och fantastiskt. 
TACK för att Finland imorgon röstar för att människor av samma kön ska få gifta sig med den de älskar. 
TACK för att kärleken alltid segrar! 



    ALL THE LOVE! 

Wednesday, November 26, 2014

Om att belysa perspektivet

Igår var inte den bästa dagen i mannaminnet. Jag satt i datasalen i skolan och suckade. Tog ut allt som fanns inom mig på mörkret. November. Den värsta tiden på året. Försökte mig på lite optimism och sa till min klasskompis. Att nu. Är det som värst. Men vi lever fortfarande. Tänk bara en sådan sak.

Han log och skakade på huvudet. Vad menar du med värsta? Jag bara. Men det är den mörkaste och pissigaste tiden i Finland just nu. Har du inte märkt det? Är inte du som är från Nigeria led mörkret? Du är ju van med sol och värme varje dag?


Nej. Vi må ha sol varje dag. Men när solen går ner blir det mörkt. Elektriciteten fungerar inte alltid hos oss så vi är vana med att det är mörkt och att man inte ser ordentligt. Ni har ju ljus innomhus. Och gatulyktor som tänds innan det blir mörkt ute. Jag lider inte alls av något mörker.


Oj då. Här någonstans blev jag tyst. Mumlade något om att vi är otacksamma. Och smög mig hem. Tackade varje lampa jag cyklade förbi. Tände lite ljus när jag kom hem. Och åtminstone för en kväll var jag lite mer uppmärksam på hur fantastiskt jävla bra jag har det.


PS. Jag kan försöka vara tacksam över gatubelysningen. Men solsken. Inget slår SOLSKENET! Tack Gud för strålarna idag.


Sunday, November 2, 2014

Jag sprider vishet

Ibland undrar man ju verkligen hur det är fatt med en.. Så där på riktigt.

Sunday, October 19, 2014

Allt har ett pris

Fan det är svårt att leva med en öppen längtan efter någon att dela livet med. En partner. En potentiell far till ens barn. Det är antagligen svårt att leva livet öppet. Med en uttalad längtan efter vad som helst. Hälsa. Framgång. Lycka. En röd porsche.


För direkt du anammar längtan på riktigt. När du bjuder in den i ditt hjärta. Låter den formas och bosätta sig där. Erkänner för dig själv. Erkänner för andra. Uttalar orden. Jag vill. Då är det kört. Då finns ingen återvändo. Då står du där mitt i livet. Sårbar som ett litet löv i en höststorm.

Vid öppen för möjligheten. Men på samma gång så oerhört känslig för motsatsen.


Man måste våga för att vinna. Det går inte att äta kakan och ha den kvar. Vill ni ha fler klyschor? Jag har hur många som helst. Och de stämmer allihopa. Vi kommer ingenstans med ett slutet hjärta. Ibland kanske vi öppnar en dörr på glänt. Problemet med dörrar dock. Är att de så lätt går att dra igen.

För att få det vi vill. För att kunna gå hela vägen. För att leva ett fantastiskt liv. Måste vi plocka bort gångjärnen. Kasta dörrarna. Och öppna upp. Våga tro på att vi är värda precis allt det vi längtar efter.



I helgen fick jag höra att jag har en romantisk syn på livet. Och kalla det vad man vill. Men i min värld är det kärleken som vinner. Den styr allt. Och ingenting existerar utan den. Jag kan gå så långt att jag påstår att utan den har vi ingenting. Jag tror på att allt blir bra. Att om man väljer att se livet som ett mirakel. Då är det ett mirakel.

Det låter kanske härligt. Vem vill nu inte leva i en Ranelid dikt. Men att leva livet med ett öppet hjärta. Med en tro på att det goda alltid vinner. Att säga högt det jag verkligen vill. Det är utan tvekan. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Saturday, October 11, 2014

Om att mala mjöl och spela skivor på repeat

På sistone har jag funderat en hel del på att älta saker. De flesta blir inte klokare av att trampa samma hjulspår. Visst. Allt förändras och en jobbig process kräver både tid och reflektion.

Men det där själva malandet av mjölet. Från grovkornigt till finkornigt. Ibland så finkorningt att det knappt existerar längre. Det malandet. Är jag inte så säker på att fyller någon hälsosam funktion.

Tvärt om. Det är en rävsax. Man fastnar i fällan. Vrider och vänder på varje liten detalj. I oändlighet. Hittar nya infallsvinklar för att få mala samma jävla mjöl. Men harvar ändå runt i samma lilla mjölsäck. Problemet är löst för länge sedan. Men själv vill man inte riktigt se.

Ibland kanske man vaknar upp. Inser att. Hej. Allt är väl. Varför spelar den här gamla skivan fortfarande på repeat? Trycker på stop knappen och börjar njuta istället. Men i många fall håller man hellre kvar den där skivan. Medvetet eller omedvetet. Det är så sorgligt Att vi går runt med daterade skivor i skallen.


Jag är ju av den känsligare sorten. Överraskning! Och tar fasta vid alla känslor. Kanske för att de känns så oerhört mycket hela tiden Har svårt att bara vifta bort en känsla och köra på. Jag vill gärna stanna. Andas stilla. Sitta med den och analysera sönder den. Det är som att när jag får en jobbig känsla så vill jag bara trycka. Paus. Och mala sönder den. Och resten av mitt psyke.


Istället kanske jag borde låta mjölet få vara grovkornigt. Skivan spela vad den vill. Och andningen vara vad den är. Och bara leva. Ni vet. Göra saker. Känslorna och tankarna hänger ju ändå på. Inte att jag kör emot varje känsla jag har. Men kanske jag inte behöver vara så rädd för dem. De kanske ska få existera sida vid sida med allt det andra.


Istället för att malas sönder av överanalys. Får de ändras. När jag går på hundpromenad. Försvinna. När jag är totalfokuserad på ett danspass. Intensifieras. När jag får en kram av någon jag tycker om. De kanske inte behöver få styra hela mitt liv. Även om de är stora. Och känns ända in i benmärgen.

Kanske det går att leva i den här stark-sköra kroppen ändå. Kanske det inte är en omöjlig konstellation. Att få vara som man är. Vad tror ni. Börjar det vara dags att byta skiva?


Ps. Jag har försökt ändra kommentarsinställningarna. Så nu borde ni alla kunna kommentera fritt. Ni måste fortfarande fylla in spamkontrollen. Jag vet. Så jobbigt. Men annars kommer det liksom en massa spam. Ja den fyller alltså en funktion tydligen..

BIG LOVE!

Wednesday, October 1, 2014

Puss på mig!

Ligger i sängen och känner mig stolt. Stolt över att jag vilat hela kvällen. Över att jag för en gångs skull lyssnat på min kropp. Ni vet den där fantastiska delen av en själv. Som sitter nedanför huvudet. Den där som så sällan får bestämma. Mest för att herr Huvud har en mycket mer övertygande och ljudlig stämma. 


Och herregud va herrn skrek och argumenterade idag. Jag kom hem proppfull med stress. Huvudvärk och små gubbar i huvudet som ville dra mig åt alla möjliga håll. En ville gå på konsert. En annan ville dansa. Och den mest elaka ville att jag skulle gå till gymmet. Han tog till det tunga artilleriet. Påpekade hur misslyckad och värdelös jag är om jag latar mig hemma. 

Jag har ju bestämt mig för att börja träna på lite andra premisser den här gången. Inte för att bli en bättre människa. Smalare eller snyggare. Utan för att jag vill må bra. Jag vill ha en stark kropp. Där ryms inte självhat och skuldbeläggning in. Det finns inte med i min masterplan. 



Dessutom är ju mitt mål. I alla situationer. Inre frid. Det finns inget bättre än inre frid. Aaaah. Inget. Inget. Slår den känslan. 

Så idag klappar jag mig själv på axeln. Big time. Jag valde mig ikväll! Jag valde i enlighet med det som är viktigaste i mitt liv. I enlighet med min ledstjärna mitt ultimata mål. Hurra! Att få styra sitt liv. Att få vinna över aphjärnan. Att släppa taget och fullständigt slappna av. Bädda in sig i bomull och bara ge sig själv kärlek. Vilken ynnest! 

Jag vill tacka andetaget! Det bästa och mest värdefulla av verktyg. 

PS. Bilderna har ingenting med texten att göra. Förutom att det är sådär jag såg ut idag. När jag pussade och åt pastellfärgade bollar. 

PS. Första inlägget skrivet från min älskade IPad mini. Min mor påstår att det inte går att älska en iPad. Men vad vet nu hon som sitter där med sina korsordstidningar. Jag älskar den här lilla plattan. Enormt!

Monday, September 29, 2014

Halleluja måndag!



Salem El Fakir må vara en man. Men han vet exakt hur det känns när PMS:en släpper. Han har till och med skrivit en sång om det! Dagens soundtrack!


Ps. Dessutom har jag beställt studiekort. Min mini Ipad har anlänt. Alla studerande (alltså jag) tränar gratis. GRATIS. på StudioZ hela veckan. Solen skiner. Och jag går runt och ser ut såhär..


Aaah LIFVET! Välkommen tillbaka!

Wednesday, September 24, 2014

En mysig text om PMS

Efter tre dagar av med konstanta gråtattacker, ostätning och depression. Försökte jag mig på en ny taktikt mot PMS:en. Jag sprang undan. Först på stan med bankkortet fladdrande. Gick väl sådär. Inte speciellt kul att shoppa kläder när man är dubbelt större i omfång än vanligt. Köpte en megastor svart college som jag ska gömma mig i.


Försökte mig på att sova bort skiten på dagen. Men det gick inget vidare. Det där hormonmonstret drar i mig från alla håll och kanter. Fick ta saken i egna händer. Och drog till havet och skogen med Dogo. Bäst att inte umgås med människor just nu. Blir bara arg och irriterad. På dem. På mig. På allt.



För att förhindra mörkret i hjärtat som är som störst på kvällen. Tvingade jag iväg mig på ett zumba pass. Att svettas ska ju göra susen för PMS. Precis som lågkolhydratkost, yoga, vitaminer och mineraler. progesteronkräm, mentalträning, terapi, sömn, meditation. Allt det där jag redan gör. 



I julklapp önskar jag mig ett liv utan PMS. Att kunna leva normalt mer än två veckor i månaden. Det kan inte vara meningen att det ska vara såhär. Jag vet att jag varken är deprimerad, galen eller elak. Jag är snäll, glad och energisk. Men all mental träning i världen kan inte fajta monstret som tar över en gång i månaden. Tomten hjälp! 

Ps. Finns det någon där ute som blivit fri från det här helvetet så hör jag väldigt gärna på hur det gick till. Jag vägrar tro att det är såhär man ska må. 

Ps.2. Ja det är på den nivån. Att jag nästan börjar tro på tomten igen..

Sunday, September 7, 2014

Höstlistan 2.0

Hittade höstlistan hos Marica. Kunde inte motstå. Men kom på mig själv med att ha noll. Noll. Höstfeelis. Vill inte alls medge att sommaren är över ännu. Jag ska leva i mitt luftslott så länge jag kan.

Ultimata Höstmånaden

Alltså. Det måste ju vara September. För alla andra månader är ju mörka och hemska.

Ultimata Höstmyset

Vill skriva en snäll och mysig man. Men idag är jag så jävla bitter. Så det får bli tända ljus och yoga. För mig själv. Helt ensam. Mest ensam i hela världen. Haha. Okej jag ger mig. Det ultimata höstmyset och friden finns här. Jag hoppas på mycket av denna ädla vara.
                     
Megamyyyys!


Ultimata Höstdrycken

Te såklart. Jag har dessutom skaffat mig en termoskopp. Så jag kommer att dricka te. Jämt! Ida försåg mig med ett supergott örtte i somras. Så jag är all hooked up.

Ultimata Höstplatsen

Afrika? Någonstans nära ekvatorn. Jag kanske inte är riktigt redo för den här höstlistan..

Ultimata Höstkläderna

Jag kör bara ben fram till julafton. Men ser framemot att få använda stora halsdukar och boots igen.

Mega halsis och min nya höstmysse.

Ultimata Höstmaten

Aubergine. Och stekt muminkött (halloumiost).

Ultimata Hösthobbyn

Röra på kroppen och svettas ordentligt. Jag hatar att frysa. Och detta är då lite två i en. Sådär direkt översatt från mitt favoritspråk engelska. Annars brukar blogga vara en ganska skön hösthobby.

Boxas är bra om man råkar vara höstarg.


Ultimata Höstmusiken

Jazz är väldigt höstigt. Men den måste vara live. I iphonen spelas Whitney Houstons - Step by Step på repeat just nu.

Skickliga och fina jazzmusiker.

Ultimata Höstutmaningen

Anta rollen som studerande igen. Inte dö i panik över att ha ännu en mörk och kall vinter framför mig. Typ sånt.

Ultimata Höstcitatet

Ps. Tog mig friheten att infoga en extra punkt på listan.

Ps. 2. Väldigt vilka positiva vibes man får av denna lista. Men alltså. Jag är nog inget höstfan. Så är det bara. Måste ta och läsa andras höstlistor så jag får samla pepp och inspiration.

Saturday, September 6, 2014

Varför på detta viset?

Fan. Jag är arg. Arg på att allt jag är arg på kommer tillbaka till mig själv. Arg på att det är jag som måste förändras. För att få det jag vill ha. Varför kan inte bara hela världen anpassa sig till mina behov.? Va? Så får jag bara fortsätta vara bekväm och tillfreds i min komfortabla lilla zon.


Ni vet det där med att man drar till sig det man är. Eller att när man stör sig på något hos en annan. Är det oftast ett drag man själv besitter. Men inte tycker är speciellt attraktivt. Det stämmer. Varje gång. Om man tar tillfället i akt att utforska sina tankar och känslor lite noggrannare. Vilket man kanske inte alltid vill. För det är ju verkligen att bita i det sura äpplet. Ta en u-sväng. Och svälja det där äckliga lervattnet själv.

Så då blundar man. Går en annan väg. Letar efter någon annan som inte speglar ens värsta sidor. Och hur går det ihop med att man alltid drar till sig det man är själv. Det går dåligt.


Jag tror att alla människor vi möter i vårt liv. Har någonting att lära oss. De tillhandahåller en möjlighet för oss att växa, Att ta ett steg i rätt riktning. Men endast om vi är villiga att lära oss. Så kan vi se möjligheten. Lär du dig inte det du ska av en människa. Då uppenbarar sig samma sak igen. I en annan människa.


Vi kommer inte undan. Om vi vill leva ett liv i ständig utveckling. Om vi vägrar att stagnera. Då är det nog bara att börja öppna ögonen. Fråga sig själv. Vad är den här människan här för att lära mig? Och när vi ser ett negativt mönster. I de människor vi drar till oss. Kan vi fråga oss varför vi stöter på dessa typer. Igen. Och igen. Och igen.

Endast när du själv är i linje med det du vill ha. Kan du få det. Helvetes jävla skit. Kan jag tycka. Men med ett steg i taget. Och en massa självdissikering. Kommer vi framåt. Keep up!


PUSS! & TREVLIGER HELG!



Monday, August 18, 2014

Är förhållanden jätteroliga?

Det där med förhållanden. Alltså. Romantiska sådana. Jag är ju livrädd för att jag ska behöva sitta ihop med någon. Ordet. Fast. Ekar i mitt huvud. Och jag blir helt kallsvettig av tanken. På att inte få vara fri. På att styras av någon annans behov. Ge bort så mycket makt. Låta någon komma så nära att de kan såra en mer än något annat. Typ så. Tänker jag om saken.

Tills idag. När det liksom gick upp för mig att det inte alls är så. Ja ni vet redan det här. Men jag visste det inte. Eller ville inte tro.


Ett bra förhållande. Är ju en trygghet. En famn att falla in i när det är jobbigt. En hand att hålla när livet är spännande. Och ett par ögon att hämta kraft ur. Det är en fantastisk skola i livet och kärleken. Dessutom säger de ju att delad glädje är dubbelglädje. Tänk om de har rätt. Då betyder det ju att det här med förhållanden. Är jätteroligt.



Jag ska omformulera min sanning. Till en bättre version. Så jag har någonting fantastiskt att se framemot. Istället för att vara rädd.

Dansa tryckare i köket iklädd hotpants. Det ska jag göra med min man. Varje dag. 

Ps. Igår var en minst sagt förskräcklig dag. Men idag har jag kurerat mig och min pmdd och fan och hans moster. Med träning. Vila. Och endast snälla tankar. Jag är tydligen inte galen ändå. Annars lätt att tro i hormondimmorna.

Ps.2. Jag beställde också två nya fräsiga träningstajts. Väldigt helande. Kanske det mest helande idag. Faktiskt.

Sunday, August 17, 2014

En dag i taget.

Alltså det här med missbruk. Jag "glömmer" liksom bort ibland att jag har den sjukdomen. Tänker att jag nog ändå kan bete mig som en vanlig människa kring mat. Att det egentligen inte är så illa. Att jag kanske bara har hittat på alltihopa. Att det bara är att skärpa till mig.

Jag vill ju så gärna vara normal. Kunna äta lite godis ibland. Ta en cigarett när det känns så. Kanske dricka lite vin. Utan att det leder till kaos. Till ett ständigt sug efter mera mera mera. En hjärna som snurrar på högvarv. Och letar flyktvägar. Precis hela tiden.

Det finns inget. Skärpa till sig. När det kommer till beroendesjukdomar. En är för mycket och tusen är inte nog. Och det gäller att påminna sig om det. Varje dag. Varje minut.

Ta upp skammen på bordet. Och konstatera. På nytt. Att det här är en del av mig. Som jag lever med. Ibland i nöd och ibland i lust. En dag i taget. Ibland en minut i taget.


All the love.

Monday, August 4, 2014

Stå naken i frontlinjen

Känslorna har varit stora idag. Och insikterna både smärtsamma och förlösande. 

Att se sanningen gör ont. Men helar. 

Tron på att jag är trygg och omhändertagen. Att jag klarar allt som sätts framför mig. Det är det största i livet.

Att våga lita på det. Att fullständigt släppa taget. Lita. Och sluta gömma mig bakom gamla ickesanningar. Är det svåraste och mest skräckinjagande som finns. 

Antingen lever jag i ett töcken av odefinierbara rädslor. Eller så ställer jag mig naken på frontlinjen. Vettskrämd. Mitt i mitt eget liv. Tar ansvar. Växer. Lever. Och formar livet som jag själv vill. 

Status quo känns ofta lockande. Det är tröttsamt att hela tiden ifrågasätta. Riva upp. Och stirra sanningen i vitögat. 

Men medvetenhet. Frontlinjen. Och det stadiga fotfästet i sanningen. Är värd varenda tår. All ångest. Och skräck. Jag vill leva där. Hur ont det än må ta. 

För utdelningen. Den är magnifik. 


All kärlek! 

Thursday, July 31, 2014

Älska mig.

Att tillåta trötthet.

Hur jävla svårt ska det vara. För mig. Att fatta att jag är en människa. Som inte kan gå på hur mycket som helst. Utan vila. 

Eller. Jag kanske förstår att jag måste vila. Men jag gillar det inte. Jag gillar inte att vara trött. Med allt vad det innebär.

Trötthet är min största fallgrop. Den leder direkt till alla sorters självhat. Vi har ju alla våra utlopp. Men jag går ju bärsärkargång på min kropp. Alltid. Den är min slagsäck. Jag hänger upp den i garaget. Och slår på den tills den blöder. 

Sen äter jag helst hela tiden. För att verkligen säkerställa min värdelöshet. Vem bryr sig. Jag är ju redan sönderslagen. 


Intressant det där. När jag behöver som mest kärlek. När min kropp och knopp. Är utmattade och har arbetat på högvarv. När det ända rätta vore att vila. Och ta hand om mig själv. Hälla upp ett bad med kärlek och förståelse. Tända några ljus. Och sakta sjunka ner bland bubblorna.


Då gör jag precis tvärtom. Jag lägger mig på brinnande kol. Hoppar på spikar. Och piskar mig själv gul och blå. Elak är bara förnamnet. Och den ena spydigheten efter den andra träffar mitt bankande hjärta.


Jag är trött. Både trött. Och trött på mig själv. Det ena får stanna. Men resten får gå. Jag är lika bra trött som pigg. Glad som ledsen. Lugn som irriterad. 

Mitt värde sitter inte i mitt humör. Eller i min energi. Jag tänker sluta mobba mig själv. Det är ju vansinne. Att jag inte ska kunna stå på min egen sida. Jag ställer mig där nu. Med endast kärlek i hjärtat. Och en massa bomull att vira in mig i. 


KRAM!

Tuesday, July 29, 2014

Tro

I lugnet efter stormen. Funderar jag på tro.

Tro är tillit. Förmågan att kunna pausa i ovisshet. Med känslan av att allt ordnar sig. Tro för mig är att släppa taget. Att låta något större än mig själv ta över. Stå vid rodret.

Jag har funderat mycket på det där att släppa taget. Ni vet. Det låter ju lätt lite naivt. Att lämna över sitt liv åt någon diffus kraft. Det kan misstas för lättja och ansvarslöshet. Men så är det inte.


Släppa taget handlar inte om att sitta på soffan. Käka chips. Och tro att allt ska komma serverat på silverfat genom huvudingången.

Släppa taget. Gör jag. Efter att jag gjort mitt bästa. När jag känner att jag inte kan göra mer. När det ända jag har kvar. Är snurrande tankar om olika utfall. Oro för vad som komma skall. Rädsla för att inte få det jag vill ha.


Då ger jag över. Ber att få tillit. Tro på att allt ordnar sig till det bästa. Jag vet att livet svänger brant. Och att jag inte alltid får exakt det jag vill ha. Oftast när jag öppnar mitt hjärta. Och har en orubblig tro på allt löser sig till det bästa. Då. Då får jag oftast inte det jag vill ha. Utan något mycket bättre.


Ibland kan det vara hälsosamt att ge över. Låta universum överraska. Bana väg för nya oväntade händelser. Slänga sig ut i ovissheten och flyta medströms. Alla krokar. Stigar. Och farleder. Behöver inte vara utmärkta. Man kan leva helt och fullt i tillit och tilltro. På ett magnifikt liv.


 All kärlek!

Monday, July 21, 2014

Livet bär

Jag sitter på en parkeringsplats i Larsmo. Och bara känner mig så hel. Fantastiskt fin. Älskad. Lycklig. Och välsignad. 

Jag har byggt ett liv som bär mig. Jag har en stabil grund. Ett fundament. En förbaskat bra utgångspunkt. För att gå vidare i tro. Hopp. Och kärlek. 

Jag svajar inte uppe i en flaggstång som är nerstoppad i sanden. Jag sitter stadigt på en klippa. Med sittbenen nerborrade. Huvudet högt. Och hjärtat vidöppet.

Allt är precis som det ska vara.
Livet. Jag älskar dig! 


Saturday, July 19, 2014

Addiction

Ibland måste man bli påmind om det man redan vet. Som idag när jag såg den här videon. Där före detta supermodellen Amber Valetta berättar om hur det är att leva med sjukdomen addiction.

Jag blir lätt överväldigad av känslor. Ofta undrar jag hur de andra gör. Hur de finner sig i smärtan. Av att leva. Av att stöta på hinder. Större eller mindre. Hoppa över elstängsel. Krypa i leran. Eller bara sitta i det där obekväma. Ovissa.


Jag vill bara fly. Alltid. Inte sätta mig ner bredvid obekväm. Inte känna rädslan. Sorgen. Irritationen. Eller skammen. Jag vill bara fly. Och kryphålen tar aldrig slut. Som Amber säger. Skulle hon bli hög av att slicka på en matta. Så skulle hon göra det.



Jag tror att det finns flera vägar ut ur missbruk. Flera vägar att hålla sig nykter. Men alla vägar leder till Rom. Och ingen slipper undan. Utan att möta sig själv. Att rannsaka sig själv. Att acceptera. Förlåta. Sätta sig ner med allt det man vill gömma. Ta fram det i ljuset. Låta det finnas. Och sakta men säkert älska allt det som man är. Har. Och kommer att vara.


Sårbarheten är en bitch. Det första man vill se i andra. Det sista man vill visa själv. Men utan den är vi bara ytor. Rädda typer som irrar runt och slickar på mattkanter. Och ingen kommer ur ett missbruk utan sårbarhet. Det är nyckeln till frihet. Till att våga bli älskad.



All the love!

Tuesday, July 15, 2014

Stora hjul rullar

Livet just nu. Så närvarande. Så oerhört påtagligt. Och stora hjul rullar. Det går i perioder. När bågar når sin ände. Och cirklar sluts. 

I helgen slöts en cirkel. Som öppnades för fyra år sedan. I backspegeln är det en resa. Jag. Aldrig. Kunde ha föreställt mig. 

Jag skakar på huvudet. Och tittar tillbaka. På hur varje liten bit fallit på plats. Hur allt detta lilla. En efter en. Skapat någonting så fantastiskt. Som. Mitt liv nu. 

Cirkeln slöts. Jag är här nu. Öppen och redo att spänna nya bågar. Rita nya cirklar.

Det är stora hjul i rullning. Själen vet. Och någonstans i det icke fysiska existerar redan allt det där fantastiska jag ännu inte upplevt. 

Jag älskar att leva! 
TACK! TACK! TACK! 

 

Sunday, July 13, 2014

Hashtag livet e lääsh

På fredagen firade vi livet på min gård. Med alla de bästaste av människor. Ljuv musik. Lite bål och ett hångeltält. Blev det. Åtminstone för mig. En oförglömlig kväll. Så mycket kärlek. Och så jävla KUL! 
Tack alla inblandade. Tänk att jag får ha er i mitt liv. Är nog den rikaste kvinnan i världen. Förmögen på kärlek. Vad är nu bättre än de?!

Makku funderar.

Snygga smarta mammor på rad!

Bröderna Wiik ser ut att leka arga leken.

Hjärta!

Den yngsta gästen Ylva 12 dagar gammal.

Pia och Wendy. Sötnötar.

Snyggheter!

Hej Idun!

Oma kiva!

Galningar.

Sonia is kickin' it!

Vad vore en fest utan snygga karar?

Tom och Ped-Sam två fina fiskar.

Bästa bästisar!

PURE LOVE!

MORE PURE LOVE! 
PS. För mer partpics och filmer. Kolla instagram #jagvilltackalivetfest.