HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, October 19, 2014

Allt har ett pris

Fan det är svårt att leva med en öppen längtan efter någon att dela livet med. En partner. En potentiell far till ens barn. Det är antagligen svårt att leva livet öppet. Med en uttalad längtan efter vad som helst. Hälsa. Framgång. Lycka. En röd porsche.


För direkt du anammar längtan på riktigt. När du bjuder in den i ditt hjärta. Låter den formas och bosätta sig där. Erkänner för dig själv. Erkänner för andra. Uttalar orden. Jag vill. Då är det kört. Då finns ingen återvändo. Då står du där mitt i livet. Sårbar som ett litet löv i en höststorm.

Vid öppen för möjligheten. Men på samma gång så oerhört känslig för motsatsen.


Man måste våga för att vinna. Det går inte att äta kakan och ha den kvar. Vill ni ha fler klyschor? Jag har hur många som helst. Och de stämmer allihopa. Vi kommer ingenstans med ett slutet hjärta. Ibland kanske vi öppnar en dörr på glänt. Problemet med dörrar dock. Är att de så lätt går att dra igen.

För att få det vi vill. För att kunna gå hela vägen. För att leva ett fantastiskt liv. Måste vi plocka bort gångjärnen. Kasta dörrarna. Och öppna upp. Våga tro på att vi är värda precis allt det vi längtar efter.



I helgen fick jag höra att jag har en romantisk syn på livet. Och kalla det vad man vill. Men i min värld är det kärleken som vinner. Den styr allt. Och ingenting existerar utan den. Jag kan gå så långt att jag påstår att utan den har vi ingenting. Jag tror på att allt blir bra. Att om man väljer att se livet som ett mirakel. Då är det ett mirakel.

Det låter kanske härligt. Vem vill nu inte leva i en Ranelid dikt. Men att leva livet med ett öppet hjärta. Med en tro på att det goda alltid vinner. Att säga högt det jag verkligen vill. Det är utan tvekan. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Saturday, October 11, 2014

Om att mala mjöl och spela skivor på repeat

På sistone har jag funderat en hel del på att älta saker. De flesta blir inte klokare av att trampa samma hjulspår. Visst. Allt förändras och en jobbig process kräver både tid och reflektion.

Men det där själva malandet av mjölet. Från grovkornigt till finkornigt. Ibland så finkorningt att det knappt existerar längre. Det malandet. Är jag inte så säker på att fyller någon hälsosam funktion.

Tvärt om. Det är en rävsax. Man fastnar i fällan. Vrider och vänder på varje liten detalj. I oändlighet. Hittar nya infallsvinklar för att få mala samma jävla mjöl. Men harvar ändå runt i samma lilla mjölsäck. Problemet är löst för länge sedan. Men själv vill man inte riktigt se.

Ibland kanske man vaknar upp. Inser att. Hej. Allt är väl. Varför spelar den här gamla skivan fortfarande på repeat? Trycker på stop knappen och börjar njuta istället. Men i många fall håller man hellre kvar den där skivan. Medvetet eller omedvetet. Det är så sorgligt Att vi går runt med daterade skivor i skallen.


Jag är ju av den känsligare sorten. Överraskning! Och tar fasta vid alla känslor. Kanske för att de känns så oerhört mycket hela tiden Har svårt att bara vifta bort en känsla och köra på. Jag vill gärna stanna. Andas stilla. Sitta med den och analysera sönder den. Det är som att när jag får en jobbig känsla så vill jag bara trycka. Paus. Och mala sönder den. Och resten av mitt psyke.


Istället kanske jag borde låta mjölet få vara grovkornigt. Skivan spela vad den vill. Och andningen vara vad den är. Och bara leva. Ni vet. Göra saker. Känslorna och tankarna hänger ju ändå på. Inte att jag kör emot varje känsla jag har. Men kanske jag inte behöver vara så rädd för dem. De kanske ska få existera sida vid sida med allt det andra.


Istället för att malas sönder av överanalys. Får de ändras. När jag går på hundpromenad. Försvinna. När jag är totalfokuserad på ett danspass. Intensifieras. När jag får en kram av någon jag tycker om. De kanske inte behöver få styra hela mitt liv. Även om de är stora. Och känns ända in i benmärgen.

Kanske det går att leva i den här stark-sköra kroppen ändå. Kanske det inte är en omöjlig konstellation. Att få vara som man är. Vad tror ni. Börjar det vara dags att byta skiva?


Ps. Jag har försökt ändra kommentarsinställningarna. Så nu borde ni alla kunna kommentera fritt. Ni måste fortfarande fylla in spamkontrollen. Jag vet. Så jobbigt. Men annars kommer det liksom en massa spam. Ja den fyller alltså en funktion tydligen..

BIG LOVE!

Wednesday, October 1, 2014

Puss på mig!

Ligger i sängen och känner mig stolt. Stolt över att jag vilat hela kvällen. Över att jag för en gångs skull lyssnat på min kropp. Ni vet den där fantastiska delen av en själv. Som sitter nedanför huvudet. Den där som så sällan får bestämma. Mest för att herr Huvud har en mycket mer övertygande och ljudlig stämma. 


Och herregud va herrn skrek och argumenterade idag. Jag kom hem proppfull med stress. Huvudvärk och små gubbar i huvudet som ville dra mig åt alla möjliga håll. En ville gå på konsert. En annan ville dansa. Och den mest elaka ville att jag skulle gå till gymmet. Han tog till det tunga artilleriet. Påpekade hur misslyckad och värdelös jag är om jag latar mig hemma. 

Jag har ju bestämt mig för att börja träna på lite andra premisser den här gången. Inte för att bli en bättre människa. Smalare eller snyggare. Utan för att jag vill må bra. Jag vill ha en stark kropp. Där ryms inte självhat och skuldbeläggning in. Det finns inte med i min masterplan. 



Dessutom är ju mitt mål. I alla situationer. Inre frid. Det finns inget bättre än inre frid. Aaaah. Inget. Inget. Slår den känslan. 

Så idag klappar jag mig själv på axeln. Big time. Jag valde mig ikväll! Jag valde i enlighet med det som är viktigaste i mitt liv. I enlighet med min ledstjärna mitt ultimata mål. Hurra! Att få styra sitt liv. Att få vinna över aphjärnan. Att släppa taget och fullständigt slappna av. Bädda in sig i bomull och bara ge sig själv kärlek. Vilken ynnest! 

Jag vill tacka andetaget! Det bästa och mest värdefulla av verktyg. 

PS. Bilderna har ingenting med texten att göra. Förutom att det är sådär jag såg ut idag. När jag pussade och åt pastellfärgade bollar. 

PS. Första inlägget skrivet från min älskade IPad mini. Min mor påstår att det inte går att älska en iPad. Men vad vet nu hon som sitter där med sina korsordstidningar. Jag älskar den här lilla plattan. Enormt!