HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, December 30, 2012

Bloggvärldens positivaste årskrönika!

Januari

Jag börjar med LCHF och träning. Får stressutslag. Har haft en tuff höst och bestämmer mig för att avsluta alla studier jag har påbörjat tidigare på hösten. Min bästa vän får barn. Charlie min gudson.

Februari

Jag är hemma i Jakobstad och firar min födelsedag  Inser att jag har ett sockerberoende. I slutet av månaden åker jag till Stockholm och jobbar. Här tappar jag min mens.

Mars

Är mest spänd över sockerberoendekursen och vad den innebär. Har inte många marsminnen.


April

Slutar röka. Åker på sockerberoendekurs till Hudiksvall. Dagen jag kommer hem från sockerkursen ringer de från Stockholm och erbjuder mig mitt drömjobb. Orkar ibland inte ta mig hem från arbetet utan pausa på café.

Maj

Åker till Norrköping och jobbar. Funderar vad det är för fel på mig när jag knappt orkar lyfta upp armen under min lediga helg. Skriver på arbetskontrakt. Mellanlandar en dag i Stockholm. Kirrar en lägenhet på Kungsholmen. Åker vidare till Piteå för dop.I slutet av månaden går jag till doktorn när jag inte längre klara av att gå till jobbet.

Juni

Kommer hem till Jakobstad. Sover. Huvudet går på högvarv. Jag får ingen ro. Blir sjukskriven hela månaden ut. Känner lättnad och vill tro att det går att vila ut under semestern. Tillbringar mycket tid på villan. På midsommaren åker vi med mitt flyttlass till Stockholm. Jag installerar mig lite i den nya lägenheten. Ljuger för mig själv och alla andra att det känns bra. Det MÅSTE ju kännas bra.

Juli

Har semester. Inser halvvägs att jag inte är kapabel att flytta till Stockholm. Ställer in jobb och lägenhet. Faller in i en dimma av panikångest och utmattning. Sover nästan dygnet runt. Kommer ihåg första gången jag gick utanför huset. Hur jag traskade runt kvarteret och fåglarna sjöng. Kände mig som den mest fria människan i världen.

Augusti

Börjar gå i terapi. Förälskar mig i molnformationer. Känner mig gladare mot slutet av månaden. Tar i bruk mitt gamla bibliotekskort. Har 5€ böter från 1995.

September

Går på bröllop i början av månaden. Känner mig glad över att jag klarar av det. Börjar på avslappningsyoga och pilates. Tappar gnistan. Är mest låg hela september. Skriver det här inlägget och blåser liv i bloggen på nytt. (Tack Gode Gud) Sitter på JAROs hemmamatcher och ser på molnen.

Oktober

Ser August Strindbergs "Drömspel" som är på turné. Får mig friserad. Spenderar en rolig kväll på Melody. Är stamkund på bibban. Går på min första Kundaliniyoga. Träffar Olof Röhlander. Går mediyoga kurs. Ligger i sängen en dag och slappar i flera timmar förrän jag stiger upp. Utan dåligt samvete. För första gången i livet. Skönt!

November

Träffar en hel drös med fina vänner i Vasa under det första veckoslutet i månaden. Listar vad jag vill ha mer av i mitt liv. Maskeradfester och balans är några av de saker jag drömmer om. Får lite energi tillbaka. Bjuder hem vänner på hudvårdskväll. Börjar leka med tanken på att åka till Helsingfors.

December

Åker till Helsingfors. Träffar mina kollegor. Får svar på frågor. Genomlider en panikångestattack. Skypar med min yogaterapeut. Är trött, arg och gråter mycket. Köper en limpistol. Julpysslar. Yogar in julen på yogajoylife. Har en underbar julafton. Klarar min första jul utan socker och hetsätning. Faller in i utmattningshelvetet med allt vad det innebär.

Genom hela det här året har jag haft en stark övertygelse om att allt kommer att bli bra. Jag har den oftast hur dåligt jag än mår. MEN inte varje sekund. Inte varje dag. Jag ser det som att den alltid finns där. Den är bara täckt med svart dimma ibland.

Jag vill så gärna skriva att det här ska bli mitt år. Det har ju min nummer och allt. (Jag är född den 13:onde). Just nu är jag inte tillräckligt övertygad. Jag är arg och ledsen för att jag just nu inte vågar drömma och göra upp planer för det nya året.

Allt har sin tid. Och allt är väl. Fortfarande. Där längst inne bakom dimman.

Läget

Det är inte så värst uppåt och hejsan här. Därför är jag tyst. I och för sig brukar jag ju försöka vara mer högljudd just när det dalar. Orken har inte infunnit sig. Jag är ledsen, utmattad och förvirrad. Försöker sova ut skiten. Men det gör mig galen att bara vara hemma. Jag börjar tänka alla möjliga konstiga tankar. Har för mycket tid att tänka men ingen ork att göra något annat.

Intalar mig att allt har sin tid. För det är ju verkligen så. Det finns en tid för sorg och det finns en tid för glädje. Det ena kan inte finnas utan det andra. Ändå är det så jävla tungt. Jag är ledsen för att jag inte kan vara med. För att den här dumma sjukdomen hindrar mig från att umgås med mina bästa vänner. För att den tar så mycket ifrån mig. För att den fängslar mig i utmattning och ångest. Jag hatar den och vill att den ska försvinna. Jag vill inte sitta på sidan av och titta på längre. Jag vill tillbaka.


Thursday, December 27, 2012

Styrkande ord

"Trust yourself enough to know that you can feel anything and recover from it. Know that because you are feeling something does not mean you must act on it at the moment you are feeling it. Stay with it long enough to de-charge it. Breathe deeply."
Iyanla Vanzant

Sunday, December 23, 2012

Hohoho!

Kära vänner. Jag önskar er en lugn och skön julhelg. Hoppas ni får mysa ordentligt och blir rikligt belönade med många hårda klappar.
Tack för att ni stöttat mig under hösten. Ni är alla värda er vikt i guld.
Tro, hopp och kärlek.
KRAM.

The Grinch


Jag fick psykbryt vid middagsbordet idag. Har suttit i en timme och skrivit av mig. För att få reda på. Varför. Jag tippar såhär.
Gick till kyrkan idag för att få julstämning. Fick höra om hur syndig jag är och hur viktigt det är att jag vet om att jag är syndig. Att allt var bättre förr när trolovningen verkligen var av betydelse och att bröllopet blir magiskt endast om man väntar med att ha sex tills man gifter sig. Jag var arg som ett bi när det hela väl var över.
Fortsatte till ålderdomshemmet och mormor. Hon är dement och uttrycker sin önskan om att få dö varje kvart. Det är jobbigt att se henne så. Sen var liksom grunden redan lagd för att jag skulle bli julmonstret när min bröder steg upp från bordet innan jag ätit klart.



Friday, December 21, 2012

Underverk


"A miracle is a shift in perception from fear to love"
Marianne Williamson

Detta hände mig idag på yogan. Jag har haft en oerhört välsignad dag. Min själ dansar av lycka. Mitt sinne är stillsamt. Och min kropp är trött. Sat Nam. Godnatt.



Thursday, December 20, 2012

Jultipset

Ellens spotifylista med julmusik. HÄR! Vi på Oxhamnsgatan har njutit av den hela dagen. Mycket mysig.

Ps. Idag föll jag med cykeln. Precis som en tant. Rakt på höften.

Awesome!


Fick den här skickad till mig igår. Tycker den är fantastisk!


Wednesday, December 19, 2012

Ljuset.

Igår vände livet blad. Idag har jag varit glad. Alltså det här livet hörni. Upp och ner och fram och tillbaka. Livet är ju lika mycket livet när det är skit. Det är lika mycket på riktigt och det är lika fint. Det ändrar ju engentligen aldrig form. Våra omständigheter ändrar medan livet har sin gång. Tänk att det från en dag till en annan kan kännas så annorlunda. Utan att någonting egentligen förändras.

Tack för att ni är med mig på resan. Kärlek!



En glader med pimpade läppar.
Love is all we ever need.
Idag älskade jag NYC och drack te med fina Hun som var hemma från Kina.

You are loved.
All is well.

Saturday, December 15, 2012

En lördag

Idag är jag vid gott mod. Men tröttheten. Ack denna trötthet. Jag vänjer mig aldrig vid den. När jag får en liten gnutta kraft tillbaka vill jag så mycket. Genast. Det går inte att ligga och stirra i taket då. Ikväll fick jag ge mig med julpysslet när hjärtklappningen kändes ända upp i hjässan.

Dagens instagram


Ps. Idag har jag funderat på kroppsideal.

Friday, December 14, 2012

Idag.

Overfeeling


Jag kom mig av en slump och lite överraskande utanför dörren ikväll. Det gjorde mig gott. Och jag blev en huppare rikare på köpet. Dessutom fick jag hänga en stund med en av Jeppis snyggaste brudar. Hon är inte bara vacker. Mer avslappnad, rolig och skön människa får man leta efter. Perfekt medicin mot en trött och rädd själ. Vackert så!

Tillfriskna.


Wednesday, December 12, 2012

Arg.

Ikväll gick jag hem från yogan för att jag fick panik. Det känns som en smärre omöjlighet att acceptera läget just nu. Så här ska det inte vara!

Ni är mina änglar.

Jag har suttit och funderat över hur jag ska uttrycka min tacksamhet gentemot er. De rätta orden infinner sig inte. Jag kan omöjligt formulera mig på ett sätt som skulle kunna återge hur jag känner. Oftast i texter skrivs det att man inte hittar ord. Men så följs det ändå upp med en fin text med snirkliga och pampiga känsloyttringar. Jag har försökt. Det går inte. Ingenting jag hittills fått ihop kommer ens i närheten av den tacksamhet och kärlek jag känner för er. Ni lyfter upp mig! TACK!


 Piglet: "How do you spell love?"
Puh: "You don't spell it. You feel it."



Tuesday, December 11, 2012

Negativa känslor.

Delar ni in era känslor i negativa och positiva? Det gör jag. Jag trodde att det var så. Att vissa känslor var negativa och vissa positiva. En del är okej att känna och en del ska helst inte finnas. När jag fick frågan. Vilka känslor är negativa känslor för dig. Trodde jag det var ett skämt. Vadå för mig. De vet väl alla att vilka de är. Arg. Ledsen. Irriterad. Frustrerad. Ja alla de där dåliga känslorna. Allt som inte är glad liksom.

Jag har inte en gång tänkt tanken att en känsla bara kan få vara det den är. Att alla känslor är till för att kännas. Att alla känslor ska få ta lika stor plats. Att ingen känsla är mer fel än någon annan. Jag försöker smälta och ta till mig denna nya synvinkel. Jag övar praktiskt också. Idag skrev jag ett argt brev. Grät. Slog på boxningsäcken och ropade. Jävlar vad befriande.

Men tillika skrämmande Jag är rädd för att öppna upp argburken. För att den där uppsamlade ilskan är gigantisk. Tänk om jag översköljs av en tsunami av arga känslor. Och aldrig kan sluta slå.







Blå i huvudet.

Det här med att vara deprimerad. Ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag kan t.o.m. skratta åt mig själv för att det känns så absurt. Liksom vad håller du på med. Kan du inte bara ta dig i kragen och snap out of it. Men det går inte. Jag sitter på något konstigt vis fängslad här. Fastkedjad av osynliga krafter.

Det känns som att ha en svart slöja av vemod och sorg hängandes över en. Jag ser den inte. Den bara känns tung och jobbig. Så plötsligt kan jag få en glimt av den. Jag ser hur den hänger där och gör mig ledsen, likgiltig och uppgiven. Den syns. Jag ser den. Men jag kan fortfarande inte dra undan den. Det är i de stunderna jag undrar va fan det är som pågår och ibland skakar på huvudet och ler en smula åt galenskapen. Det är såhär nu tills det blir på något annat vis.

Depression bag anyone?      


 Ps. Jag har slagit in julklappar idag. Ödmjukt vill jag informera er om att jag är bäst på de.








Saturday, December 8, 2012

Grön och grann.

Den här bloggen är inte speciellt munter just nu. Det har allt att göra med min feelis. Som idag i perioder faktiskt varit riktigt god. Jag älskar att pyssla hemma. Det är den enda syssla jag kan idka utan att bry mig om att äta, dricka eller angsta. Dessutom älskar jag julen. Jag ger er dagens terapeut. 

GRANEN.


Ps. Imorgon ska jag få yogaterapi via skype.

Sadistleken

Fan jag hatar att skippa roliga saker för att jag är trött och har angst. Jag blir så besviken på mig själv. Vill bara slå mig själv med något skarpt i huvudet och riva mitt hår.

Varje gång jag är nere i en svacka tror jag att det aldrig kommer att bli bra igen. Någonsin. Att jag kommer att dras med panikångest varje dag tills jag lämnar min fysiska kropp. Att jag aldrig mer kommer att vara kapabel till att jobba eller överhuvudtaget vara social.

Det som är värst är att det känns som att jag inte själv har någonting att säga till om. Jag känner mig som ett offer. Ett offer för den äckliga angsten. Den kommer och går som den vill. Drar i mig som om jag vore en hjälplös liten sprattelgubbe. Den gör mig ilsken. Vilket ibland är till min fördel. Då kan jag finta den och ge mig ut ändå. Men som det är nu gör jag bäst i att vila.

Jag vet att det är därför den är här nu. För att den egentligen vill mig väl. Den försöker tala om att jag ska dra i bromsen. Både i handbromsen och i nödbromsen. I alla bromsar jag bara hittar.

Jag lyssnar. Och jag drar. Mycket motsträvigt. Jag vet att ju mer jag kämpar desto värre blir det. Jag vet att om jag släpper taget och accepterar situationen blir det betydligt lättare.
Ändå vägrar jag ge med mig. Det där jag skrev tidigare om att lita på livet. Tappades bort i någon snödriva.

Ps. Jag älskar mitt vita vinterland.

Wednesday, December 5, 2012

Post Helsingfors

Jag hämtar mig från ett tre timmar långt panikångest maraton. Som ägde rum på en finskspråkig "tro på dig själv" föreläsning i Helsingfors igår. Det var bland det äckligaste jag varit med om. Alltså inte föreläsningen utan panikångesten. Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag inte bara gick min väg. Men på något konstigt sätt satt jag fastklistrad i stolen.

Efteråt kändes det som om jag hade våldfört mig på mig själv. Jag kände mig kränkt. Av mig själv! Kan fortfarande inte tänka på det utan att få ångest. Jag måste smälta det hela. Ge mig själv kärlek och inte pressa mig själv över kanten mera. Jag är värd bättre. Usch. Det var en vidrig upplevelse.

Jag vet liksom inte varför jag ens gick dit. På något vänster glömde jag nog bort att lyssna på mig själv. Blev lite väl självsäker efter några bra dagar och trodde att jag var mitt gamla jag igen. Trodde jag kunde plocka fram fasaden och köra på.

Jag antar att allt man är med om är en lärdom på något sätt. Skulle bra klarat mig utan här persen så lärdomen better be a good one.

Ps. Min säng har aldrig varit så skön som den är just nu.

Tuesday, December 4, 2012

Släpp taget!

Litar ni på livet? Jag börjar sakta men säkert göra det. Mer och mer börjar jag tro att det är en av nycklarna till ett fantastiskt liv. Att sluta kämpa emot eller för allting. Sluta med att försöka kontrollera saker och ting. Istället släppa taget. Låta saker ske. Vänta in det som jag inte känner mig säker på och samtidigt lita fullständigt på att svaret kommer att visa sig.

Jag får inte alltid det svar jag hade tänkt mig. Och sällan löser det sig så som jag hade planerat. Mer ofta händer något ännu bättre än jag kunnat föreställa mig. Om det ibland kommer förklätt i enligt mig lite väl otrevliga omständigheter.

Hur man än vrider och vänder på det blir det alltid bra till slut. Så lika bra att sluta vrida och vända. Bara vara och lita på att livet/universum/gud/mumintrollet tar hand om resten.

Ps. Jag tycker om er! Kram.

Friday, November 30, 2012

Den första bjällerklangen.



 "Sårbarhet är det första jag söker hos andra, med det sista jag vill visa själv"
 Brene Brown

Jag är påväg på julfest. Det är länge sedan jag varit på fest. Speciellt med människor jag inte känner. Jag är nervös och har ångest. Jag är rädd för att min paj ska vara äcklig. Igen. Men jag är redan så långt utanför min komfortabla zon att det är lika bra att köra på. Ut i snöstormen.

Glad lilla jul härliga människor!








Wednesday, November 28, 2012

OH MY GOD. TÄVLING!


Kolla in videon för instruktioner! Lycka till!

EDIT:  TÄVLINGEN AVSLUTAD.

Tuesday, November 27, 2012

Olika är vi allihopa allihopa allihopa

"Vi är avsedda att vara olika. När vi kan acceptera detta, då finns det ingen konkurrens eller jämförelse. Att försöka bli lik någon annan är som att förtvina sin själ. Vi har kommit till vår jord för att uttrycka oss själva."
Louise L. Hay

Monday, November 26, 2012

Räddaren

Jag är rädd. För saker i min nära framtid. Det är så lätt att prata om att stiga ur sin komfortabla zon. Om att möta sina rädslor face-to-face utan att springa sin väg. Vara ärlig. Ta tjuren vid hornen. Men määän är det äckligt när man står där framför tjuren eller ska öppna locket på lådan. 

Det enda jag vill göra nu är att krypa ihop till en liten boll sluta mina ögon och sova. Länge. Så länge att när jag vaknar har någon annan tagit hand om det där jobbiga åt mig.

Jag är andlig, spirituell, kalla det va ni vill. Jag tror på någonting större än mig själv. Jag tror att yogan ger mig styrka. Jag tror på tankens kraft. Jag tror på att det du ber om får du. Jag andas ofta djupt när det känns knivigt.

MEN. När jag är som mest rädd. Lyssnar jag på Rocky Balboas hårda ord. Drar upp snoret och KÖR! (Åtminstone tänker jag att jag ska göra det)

OBS! För bästa effekt. Ta på dig en gråmelerad huppare och vrid upp volymen.


Tipset

Jag prenumererar på två veckobrev som jag kan rekommendera. Ett på finska från Uskalla innostua. Och veckans peptalk på svenska av Olof Röhlander. De dimper ner i din mail på måndag morgon alternativt söndag natt. Ger dig något att tänka på och lite energiboost för den kommande veckan.

Jag och snygg Olof.



Sunday, November 25, 2012

Bra saker idag.

  • Jag har vunnit ett gratis vinterbad och en kopp kaffe på Strandis. Hurra!
  • Min idol Anne tycker om min blogg. Wow!
  • Mitt loppisbord var nästan tomt när jag tittade förbi det idag. Ka-ching!
  • Jag ska gå på BodyBalance NU! 
Alla skitdagar innehåller bra saker. Och om inte så på kvällen är det i alla fall bra att den är över.

SuperSoulSunday

Kl. 18.00 live HÄR men Jane Houston.


Mood of the day

Idag är jag deppad, ängslig och ångestfylld. Rädd för allt. Tror att det här aldrig kommer att gå över och att jag inte har någon framtid. Det är ju bra att allt det man tänker eller känner inte nödvändigtvis är sant.


Tre frågor med Martin & Rurik


Friday, November 23, 2012

Tre frågor med Sonia


Här hittar ni härliga Sonia!

Guldkväll!

Igår satt tre av mina vänner som aldrig hade träffats tidigare runt mitt runda bord och delade livshistorier. Det var ärligt och härligt. En kväll jag kommer att minnas. Min paj blev så lyckad att jag glömde bjuda på choklad. När jag vaknade blommade en pensée utan för fönstret. I november. Haha.

Allt är väl i min värld



Wednesday, November 21, 2012

Bli en optimalist!


För alla er med perfektionistdrag som är trötta på den där eviga kritiker inne i huvudet. Kolla in den här videon. Ahaa moment. Jag vill  bli en optimalist!

Inget hade varit möjligt utan mig.

Idag hann jag knappt vakna förrän aphjärnan satte igång och snurrade. Jag hade svårt att somna igår natt och var trött. Fick panik för att jag vaknade för sent. Hur ska jag nu hinna yoga? Jag har inte mediterat på flera dagar! Gud idag ska jag ju städa inför imorgon kväll. Ordentligt måste det städas också. Helvete. Varför gick jag och lovad något jag inte klarar av. Jag är nervsvag och kommer aldrig att bli bra igen. Shit min bibbabok är ju försenad. Jag MÅSTE hinna dit idag. Jag ska ju göra en paj också. Skit. Jag vet ju att det alltid skiter sig när jag ska baka. Så sitter jag flera timmar med beslutsångest över vilket recept jag ska välja. Määh. jag har inte tvättat håret på en vecka. Det MÅSTE jag göra idag. Ikväll är det kundaliniyoga. Jag vill verkligen på de. Åh. Det är inte värt de. Jag ställer in. Jag ställer in allt och gömmer mig under en sten. Det är inte mycket men jag klarar inte av det. Nej inte ångesten. Fan jag hatar när jag inte kan svälja. Just de psykologen sa ju att jag inte ska tänka så mycket på de fysiska uttrycken. Oj jag måste andas. Nej nu går det åt helvetet. FAN FAN FAN. Att det alltid ska vara såhär!

För första gången i mitt liv. Drog jag några djupa andetag. Gjorde i ordning frukost. Satte mig ner och åt. Tog fram ett block. Skrev ner alla saker jag hade framför mig. Delade in städningen (fick tipset av Underbaraclara igår) i delmoment. Skrev duscha, välja recept (max.10 min), handla i närbutiken, baka, yoga om jag känner för det. Sen tittade jag på listan. Den såg ju inte speciellt farlig ut. Bestämde mig för att testa. Jag prövar att ta en sak i taget. Göra det fast jag inte riktigt kan svälja. Försöka att inte tänka på nästa steg förrän jag är färdig med det jag håller på med. Hurra högt varje gång jag prickar av en sak jag gjort. Testar och ser. Fuskar lite med städningen. Ger mig tillåtelse att misslyckas med pajen. Handlar lite choklad som jag kan bjuda på istället för paj om den är oätlig.Sen satte jag på Kelly Clarkson på hög volym. Tog i wc-borsten och började skura.

Nu sitter jag och njuter efter yogan. Jag är så jävla nöjd med mig själv. Stolt över att jag klarade den här dagen med bravur. Jag är glad över att jag fick pricka av alla mina punkter. Det låter inte mycket för världen. För mig just nu är det mer än tillräckligt. Mest lycklig, stolt och nöjd är jag dock över att jag anammade ett helt nytt sätt att tänka. Jag hittade ett nytt sätt att övervinna oron och stressen. Den här dagen har varit ett HALLELUJAH MOMENT! Nu ska jag öva mig på min nya teknik så jag kan använda den livet ut. Även de dagar i framtiden när mitt schema innehåller lite mer än städning, personlig hygien, matlagning och motion.

Vinnaren är den förtjusande..



Tre frågor med Hanna & Elmer


"Tre frågor" introducerades redan igår. Jag är enormt intresserad av vad som gör folk lyckliga, vad de är tacksamma för och om de har några roliga lärdomar att sprida. Är det så att vi i grund och botten blir glada av samma saker eller varierar det från person till person. Kan det du vet säkert vara något jag tvivlar på eller t.o.m. motsätter mig. Okej. Jag ska sluta låta som en intro till något stelt intervjuprogram. I alla fall har jag frågat runt och ni ska få ta del av svaren. Kul va? Vi kör ett litet maraton den här veckan. Så vi får feelis.

Tuesday, November 20, 2012

Tre frågor


Tipset

Söndag är numera min favoritdag. Tack vare Oprah och hennes Super Soul Sunday. Varje söndag körs programmet live över nätet. Om man missar livesändningen kan man se programmet på hemsidan. Där det ligger ute i några veckor. Oprah pratar andlighet med de största ledarna inom området.


"When your heart is open and you're willing. Things will start happening."




Monday, November 19, 2012

Loppis.

Den här videon är från i fredags. Men jag har inte fått youtube att samarbeta med min mobilfilm förrän nu. Eller mitt tålamod har inte varit tillräckligt för att kunna lösa problemet. Nu är jag super happy för att den är uppe så nu får ni leka att det är fredag istället för måndag.

Fråga Anne

Om ni har frågor kring ätstörningar kan ni ställa dem till Anne. Hon har själv varit sjuk i bulimi. Och är förövrigt helt huippu.


Sunday, November 18, 2012

Perfekt.

Jag har en släng av perfektionism. Eller det är nog ingen släng av utan mer ett enormt lass av detta förödande drag. För ett år sedan hade jag inte den blekaste aning om att jag var en perfektionist.

Min goda vän satt en kväll och förklarade för mig hur hon tänker. Hon sa sig vara i klorna på perfektionismen. För henne skall allt vara perfekt på alla plan i livet för att det ska duga för henne. Arbete. Relationer. Hälsa. You name it. Jag minns hur jag satt och skakade på huvudet. Tyckte synd om henne. Funderade på hur hon orkade leva med den ständiga pressen.

Under det senaste halvåret. Under genomgången av mig själv. Under resan mot vad jag i nuläget vill kalla frisk. Har jag förstått att jag är en perfektionist.

Hur kommer det sig då att jag aldrig insett detta faktum? Förstås finns det en gnutta självförnekelse med i bilden. Samt en del andra faktorer som spelar roll. MEN. När jag förstod att vara perfektionist inte var det samma som att vara pedant. Trillade poletten ner.

Jag har alltid trott att perfektionister är människor som gör allt rätt, fint och riktigt in i minsta detalj. Personer som aldrig yttrar ett "äh" och ger upp ett projekt de börjat med. För mig har en perfektionist varit en som stryker sina underkläder och torkar damm från klädhängarna en gång i veckan. Dessa är ju också tecken på att man är en perfektionist förstås. Men man behöver inte vara pedant för att vara perfektionist.

Mitt perfektionist lass uttrycker sig i min tro om att allt borde vara perfekt. Precis som min vän. Jag påbörjar ofta projekt. Har vilda ideér. Sätter ribban högre än vad är möjligt. Vilket leder till att jag misslyckas förrän jag ens har börjat.

Jag kan till exempel inte tänka mig att börja träna två gånger i veckan och hålla på kontinuerligt  i ett år. Nej. Sex gånger i veckan ska det vara eller inte alls. Sen ska jag ha en röv hård som sten inom två månader annars är det bortkastat. Jag svänger från antingen eller. Svart eller vitt. Perfekt eller helt värdelös. Mitt synfält snappar inte överhuvudtaget upp gråskalor.

Och eftersom det är omöjligt att vara perfekt. Går jag runt och känner mig helt värdelös hela tiden. Helt i onödan. Eftersom det finns en helt del gråskala där jag kunde trivas hur bra som helst.

Dyka ner i gråskalan? Ja tack.




Wednesday, November 14, 2012

Dagens feelis.

Om det inte blev klart av videon här under..

Ljusmyset


Edit: Jag blir ledsen i ögat av min dåliga webcam. Försöker filma med telefonen nästa gång. Stå ut.
Puss.
Edit2: För att det inte ska bli några missförstånd. ALLA mina vänner är sådana som lyfter mig högre och peppar och stöttar mig. I'm blessed like that. It's okay to hate me for it.

Monday, November 12, 2012

Rädsla

Jag gick till bibban ikväll och lyssnade på Kaj Korkea-Aho. Han talade om att vi pratar allra minst om de vi borde prata mest om. Svårigheter, rädslor och ärligheter. Han sa sådär halvt skämtsamt att vi kunde rädda världen genom att öppna upp och säga som det är.

Tänk om han har rätt. Tänk om det verkligen är så. Tänk om världen blev bättre av att vi slutar låtsas skita hallonbåtar. Tänk om vi kunde berätta om hur rädda vi är för att inte duga som vi är. Inte passa in. Inte ha rätt sexualitet. Inte baka tillräckligt goda pepparkakor.

Vad tror ni skulle hända om vi öppnade upp? Ett möjligt scenario vore ju att vi skulle vara mindre rädda. Mindre fördomsfulla. Mindre deprimerade. Och mindre ensamma.

Men kan det verkligen vara så enkelt?






Thursday, November 8, 2012

Mode of the day.

Den här dokumentären ger mig alltid sinnesro. Hur skit jag än mår. Handlar om personer som tillfrisknat från ett missbruk genom 12-stegs programmet och yoga.

Wednesday, November 7, 2012

Sådär.


Har utövat kreativ terapi. Blev inspirerad av Sonia som hade gått bärsärkargång hos måleributiken. Försökte få mamma att ta coola Carolina Gynning foton på mig när jag målade. Det gick sådär.
Jag håller på att återhämta mig från min Vasa weekend. Försöker vara ödmjuk inför tröttheten och prata snällt med mig själv. Det går sådär.
Obama fick fyra år till. För honom går det bra. Hurra hurra. Fast jag tippar att hon nog också är lite trött.
Klockan tio ser vi "Jakten på det perfekta livet". Visst?


Tuesday, November 6, 2012

Love it!


Dagens bikt

Jag erkänner. Det här är sak jag verkligen inte vill erkänna. Det här är faktiskt en sak jag dömer andra för fast jag själv är en utövare. Ingen vacker bekännelse.

När det går bra för en annan kvinna inom ett område som jag själv inte har speciellt mycket  intresse i eller talang för är jag det första att lyfta upp henne och hurra. Oftast när jag ser kvinnor som gör karriär inom områden jag är intresserad av eller har talang för hurrar jag också. Men bara om de är på en annan nivå än mig eller om det är stora geografiska skillnader mellan oss. Ni vet som en sorts beundran och inspiration. Dit vill jag också nå en dag.

När det går bra för en kvinna i min närhet som "tävlar" inom samma genre som mig. Eller ännu värre. En kvinna som aldrig visat intresse för just det jobbet eller ämnet plötsligt blir intresserad och skjuter iväg som en raket och gör värsta karriären. Då dör jag inombords. Avundsjukan väller upp inom mig. Ofta undrar jag vad hon har för rätt att stiga in i min zon och ta över. Jag blir en äcklig människa helt enkelt. En kvinna som inte tillåter andra kvinnor att glänsa. Jag tror att deras framgång äter på min framgång. Inbillar mig att det inte finns tillräckligt för oss båda. Känner att där tillsattes den enda platsen och nu är det kört för mig. Sätter på mig den stinkande offerkoftan och för att känna mig riktigt usel kritiserar jag kanske hennes hår.

Det jag inte kan ta till mig är, att när en kvinna hittar sin sanna väg. När hon får göra det hon brinner för och det hon vill. Då ger hon ju tillbaka positiv energi  till hela världen. Där räknas jag också in. Vi kan hjälpa varandra. Sammarbeta och bli ännu bättre. Ännu starkare. Vi kan glänsa tillsammans.

Jag tror på att hjälpa varandra. På att det du ger kommer tillbaka till dig. Oftast hurrar jag och peppar. Men det finns gånger då den där avundsjuka och missunsamma kniven sitter fast i mitt hjärta. Mer sällan nu än tidigare. Jag jobbar på att få den att försvinna helt. För den där kniven skadar inte bara andra utan mest mig själv. Och tänk om det är så att den hindrar mig från att hitta min passion. Lågan. Entusiasmen. Vägen. Tänk om det är den som hindrar mig från att glänsa.


Sunday, November 4, 2012

Just nu.


Jag tänker på juli månad. Efter att jag hade fått flygeln i huvudet. När jag sov dygnet runt. Inte kunde förmå mig att stiga utanför dörren. Låg i soffan och skakade av panikångest. Rädslan. Bottnet.

Genom hela hösten har det gått upp och ner. Ett steg fram. Tre bak. Frustration över att jag inte gör framsteg i den takt jag vill. Besvikelse över att jag inte klarar av de jag borde. Rädsla för att det aldrig kommer att bli bättre. Ovissheten. Känslan av noll kontroll.

Nu har jag gjort min första resa. Till Vasa. Saker jag inte ens reflekterade över tidigare är idag stora framsteg. Så måste det få vara. Acceptansen som infinner sig nu som då. Tacksamheten för det lilla. Tilliten. Framtidstron. Den svagt tilltagande glädjen. Där är jag. Just nu.


Post Vasa post.


Enjoy!

Wednesday, October 31, 2012

Dagens tips

Ni får (jag försöker undvika ordet måste) se "Jakten på det perfekta livet" på Svt om ni vill. Första delen kom idag. Hanna programledaren är en riktig pärla. Helt utan fasad. En sån där person man bara älskar. Nu får ni googla för jag mobilbloggar och kan inte länka. Jobbigt!

Godnatt.
// Pam

Ps. En bild från mitt perfekta liv.

Tuesday, October 30, 2012

Sockermonstret.

Hittade en bra artikel om sockerberoende via Bitten Jonsson. Den är kort men informativ. Om du känner igen dig eller annars är nyfiken kan jag varmt rekommendera Bittens bok "Sockerbomben - i din hjärna"

Det skrivs mer och mer om sockerberoende. Jag är glad för de. I februari i år. Några dagar efter min 28:onde födelsdag. Satt jag i mitt barndomshem mitt i natten framför datorn och grät. Två månader tidigare hade jag börjat äta enligt LCHF. Motsträvigt men med hopp om att jag en gång för alla skulle kunna bryta mina dåliga mönster. Jag hade inte ätit socker eller vetemjöl på två månader. Men jag hetsåt nötter, drack grädde som vatten och slängde i mig plåtar med nötbröd.

Det var då. Den natten. När klockan var fem och jag var sprickfärdig av mat som jag förstod att jag var sjuk. Att det här inte handlar om karaktär eller att min släkt har stor benstomme. Att alla andra inte har det så här och att jag omöjligt kan vara den enda i hela världen med detta problem. Jag började googla och hittade Bitten. När jag läste hennes bok kunde jag skriva under allt. Det var en lättnad på samma gång som jag var livrädd. I april åkte jag på en intensivkurs i sockerberoende och lärde mig att jag har en beroendesjukdom som är kronisk. En sjukdom jag får lära mig leva med.

Jag har levt med det här beroendet nästan hela mitt liv. Ett beroende som har tagit sig i uttryck på olika sätt. Jag har missbrukat alkohol, tobak, pengar, relationer, arbete m.m. Men min favoritdrog har alltid varit maten. Det är den som har gett mig den största kicken. Alltid funnits där när det har varit jobbigt eller när det hänt någonting roligt. Den har fyllt alla mina mörka hål. Alltid gett mig den bekräftelse jag velat ha. Den har varit min bästa vän.

Sedan jag kom från Frägsta där kursen hölls i april har jag varit abstinent. Det betyder att jag varken har ätit socker eller snabba kolhydrater och inte hetsätit. Det är en daglig kamp. Men varje abstinent dag är ett steg närmare det liv jag vill leva. Ett liv där jag kan vara närvarande. Ett liv i frihet. Att vara aktiv i ett beroende är som att sitta fängslad i sin egen kropp. Nu kan jag känna ibland att jag är hemma i min egen kropp, att jag hör min egen röst och känner varma känslor för mig själv. Jag vet att det låter cheesy. Men det får ni ta. Att kunna känna känslor utan att de är igendammade av mat är enormt för mig. Jag upplever känslor jag aldrig upplevt tidigare. Både trevliga och mindre trevliga. Det är häftigt! (och ibland helt för jävligt).

Det här är ingenting man klarar sig ur ensam. Det är en lurig sjukdom. Med hjälp kan man tillfriskna och ta sig ur fängelset.

Tack för att jag får dela med mig.
ALL THE LOVE!

/Pam

Dagens dröm

Åka till Mama Genas's School of Womanly Arts för att insupa oändlig Amerikansk inspiration och njutning.

Monday, October 29, 2012

Måluppdatering

Det sägs ju att man är sin egen största fiende. Well I sure am. Nu har jag våndats över mitt mål som jag satt upp för en stund sedan. Trycket i bröstet blir bara starkare och jag känner hur halsen snörps igen.

Ska jag ringa fyra vänner? Det kommer ju att ta åtminstone en timme per samtal. De jobbar ju alla då måste jag ringa på kvällen. En varje kväll. Jag har yoga på kvällen. Och jag som ska bort i helgen. Varför skrev jag det där jävla inlägget? Hur dum är jag egentligen? Men herregud sådär allvarligt är det inte! Jo det är det visst. Det går ju att radera inlägget. Men jag kommenterade ju på Elaines blogg. Det är på liv och död nu. Jag kan inte misslyckas med det här. Då ser alla att jag är en looser som inte klara av någonting. Nu måste jag ringa en av dem innan jag lägger mig annars kan jag inte somna. And so on..

Tills jag märkte vad jag håller på med. Jag har satt ett för högt mål. Det kanske inte är det för någon annan. Men för mig just nu är det de. Jag är varken misslyckad eller dum för de.

Egentligen är jag lyckad. Lyckad nog att kunna identifiera vad som försiggår i mitt huvud. Modig att erkänna att jag inte är redo. Klok nog att låta bli.

Så det blir ingen målsekt. Inte ännu iaf. Man är ju inte bättre kvinna än att man kan ångra sig. Nu ska jag berömma mig som en crazy women för att jag är fantastisk precis som jag är utan att behöva prestera.

ALL THE LOVE!




Målsekt.

En av mina favoritbloggare Elaine Eksvärd har en målsekt. Jag tänkte gå med i den. Har ju haft lite svårt med mål överlag i mitt liv och speciellt just nu. Har alltid satt allt för höga mål. Eller satt tusen olika mål som jag har velat förverkliga helst igår. Allt på en gång. Detta har ju lett till att de flesta mål aldrig blivit nådda. Känslan av misslyckande har varit en stor del av mig. En av de många anledningarna till att jag gick in i väggen.

Har försökt att släppa tanken på att sätta upp mål nu under en tid. Jag har inte klarat av tanken på att det är ännu ett krav på mig själv som stressar. Nu tänkte jag försöka öva på att sätta ribban så lågt att jag kan gå eller ta ett hoppsa steg över den. Sätta upp mål som är roliga och ger mig njutning. Inga långsiktiga planer utan veckomål. Jag ska ge det en chans. Jag börjar försiktigt. Ni får gärna hänga på.

Mål för veckan:

Ringa fyra olika vänner i veckan och berätta hur mycket jag tycker om dem.



Obs. Efter målet är nått ska jag berömma och prisa mig själv som en crazy women.








Dagens AMEN!

"The moment we begin to fear the opinions of others and hesitate to tell the truth that is in us, and from motives of policy are silent when we should speak, the divine flood of light and life no longer flow into our souls"

Elizabeth Cady Stanton

Kundaliniyoga

De här två typerna testar Kundalini yoga för första gången. Precis så där kul är det när man sitter och andas som en hund eller väser som en orm och undrar vad man egentligen håller på med. Check it out!

Saturday, October 27, 2012

Efter regn..

Kommer snö. Eller en bra dag. I mitt fall båda två.

Startade dagen med kundaliniyoga. Mitt tredje pass idag. Ni vet när det står i hälsotidningarna att det är viktigt att hitta sin grej. Det sätt man själv tycker är kul att röra sig på. Jag har alltid tänkt att det där är bara bullshit. Att alla som går på gym tycker det är lika hemskt som mig men går ändå. På samma sätt som jag har trott att de som kan ta en kaka och vara nöjda har en enorm karaktär. När jag nu förstått att de inte upplever samma enorma sug som en sockerberoende (jag) gör och blir helt besatt av tanken att äta minst femton till och sedan en liter glass på de. Okej sidospår.

Iaf tror jag mig har hittat min gren. De sätt jag vill röra mig på. Jag ska skriva mer om de en annan dag. Annars blir det här inlägget Katrin Zytomierska långt.

Just de jag skulle ju berätta om min braiga dag. Fan också. Jag tar resten av dagen i fem ord.

Brasa. Måla. Sonja. Välgörenhetskonsert. Perfekt.

Godnatt!

Thursday, October 25, 2012

Pepp talk.

Ikväll har jag befunnit mig i Nykarleby och lyssnat till mentalatränaren Olof Röhlander. Han blev vald till årets föreläsare i Sverige 2011. Det var en imponerande och inspirerande föreläsning. Men mest av allt vart det svinkul. Jag var inte sen att ta en fanbild.

Jag är ett vitt berg.

Jag mediterade i morse. Föreställde mig att jag var ett stabilt och fint berg. Ja min meditationsapp säger att jag ska göra så. Plötsligt hör jag hur det började regna. Precis efter att appen hade pratat om hur berget står kvar tryggt och säkert. Come rain come sunshine. Tyckte att det var ju en fin timing av regnet. Satt kvar en stund efter att skuren hade lagt sig. Öppnade ögonen. Och vad ser jag. SNÖ! Årets första snö. Helt fantastiskt! Jag hade helt glömt bort fascinationen över den första snön. Nu fick jag dessutom uppleva den som ett berg. Om jag gör samma meditation imorgon kanske det börjar regna diamanter. Eller ännu bättre. MÄN!

Bild härifrån.



Wednesday, October 24, 2012

Sat Nam.

Sitter i min Jaffa-fåtölj och njuter av välbehag efter mitt andra Kundalini yogapass. 
Är helt såld.

Sommarminne.