HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Friday, November 30, 2012

Den första bjällerklangen.



 "Sårbarhet är det första jag söker hos andra, med det sista jag vill visa själv"
 Brene Brown

Jag är påväg på julfest. Det är länge sedan jag varit på fest. Speciellt med människor jag inte känner. Jag är nervös och har ångest. Jag är rädd för att min paj ska vara äcklig. Igen. Men jag är redan så långt utanför min komfortabla zon att det är lika bra att köra på. Ut i snöstormen.

Glad lilla jul härliga människor!








Wednesday, November 28, 2012

OH MY GOD. TÄVLING!


Kolla in videon för instruktioner! Lycka till!

EDIT:  TÄVLINGEN AVSLUTAD.

Tuesday, November 27, 2012

Olika är vi allihopa allihopa allihopa

"Vi är avsedda att vara olika. När vi kan acceptera detta, då finns det ingen konkurrens eller jämförelse. Att försöka bli lik någon annan är som att förtvina sin själ. Vi har kommit till vår jord för att uttrycka oss själva."
Louise L. Hay

Monday, November 26, 2012

Räddaren

Jag är rädd. För saker i min nära framtid. Det är så lätt att prata om att stiga ur sin komfortabla zon. Om att möta sina rädslor face-to-face utan att springa sin väg. Vara ärlig. Ta tjuren vid hornen. Men määän är det äckligt när man står där framför tjuren eller ska öppna locket på lådan. 

Det enda jag vill göra nu är att krypa ihop till en liten boll sluta mina ögon och sova. Länge. Så länge att när jag vaknar har någon annan tagit hand om det där jobbiga åt mig.

Jag är andlig, spirituell, kalla det va ni vill. Jag tror på någonting större än mig själv. Jag tror att yogan ger mig styrka. Jag tror på tankens kraft. Jag tror på att det du ber om får du. Jag andas ofta djupt när det känns knivigt.

MEN. När jag är som mest rädd. Lyssnar jag på Rocky Balboas hårda ord. Drar upp snoret och KÖR! (Åtminstone tänker jag att jag ska göra det)

OBS! För bästa effekt. Ta på dig en gråmelerad huppare och vrid upp volymen.


Tipset

Jag prenumererar på två veckobrev som jag kan rekommendera. Ett på finska från Uskalla innostua. Och veckans peptalk på svenska av Olof Röhlander. De dimper ner i din mail på måndag morgon alternativt söndag natt. Ger dig något att tänka på och lite energiboost för den kommande veckan.

Jag och snygg Olof.



Sunday, November 25, 2012

Bra saker idag.

  • Jag har vunnit ett gratis vinterbad och en kopp kaffe på Strandis. Hurra!
  • Min idol Anne tycker om min blogg. Wow!
  • Mitt loppisbord var nästan tomt när jag tittade förbi det idag. Ka-ching!
  • Jag ska gå på BodyBalance NU! 
Alla skitdagar innehåller bra saker. Och om inte så på kvällen är det i alla fall bra att den är över.

SuperSoulSunday

Kl. 18.00 live HÄR men Jane Houston.


Mood of the day

Idag är jag deppad, ängslig och ångestfylld. Rädd för allt. Tror att det här aldrig kommer att gå över och att jag inte har någon framtid. Det är ju bra att allt det man tänker eller känner inte nödvändigtvis är sant.


Tre frågor med Martin & Rurik


Friday, November 23, 2012

Tre frågor med Sonia


Här hittar ni härliga Sonia!

Guldkväll!

Igår satt tre av mina vänner som aldrig hade träffats tidigare runt mitt runda bord och delade livshistorier. Det var ärligt och härligt. En kväll jag kommer att minnas. Min paj blev så lyckad att jag glömde bjuda på choklad. När jag vaknade blommade en pensée utan för fönstret. I november. Haha.

Allt är väl i min värld



Wednesday, November 21, 2012

Bli en optimalist!


För alla er med perfektionistdrag som är trötta på den där eviga kritiker inne i huvudet. Kolla in den här videon. Ahaa moment. Jag vill  bli en optimalist!

Inget hade varit möjligt utan mig.

Idag hann jag knappt vakna förrän aphjärnan satte igång och snurrade. Jag hade svårt att somna igår natt och var trött. Fick panik för att jag vaknade för sent. Hur ska jag nu hinna yoga? Jag har inte mediterat på flera dagar! Gud idag ska jag ju städa inför imorgon kväll. Ordentligt måste det städas också. Helvete. Varför gick jag och lovad något jag inte klarar av. Jag är nervsvag och kommer aldrig att bli bra igen. Shit min bibbabok är ju försenad. Jag MÅSTE hinna dit idag. Jag ska ju göra en paj också. Skit. Jag vet ju att det alltid skiter sig när jag ska baka. Så sitter jag flera timmar med beslutsångest över vilket recept jag ska välja. Määh. jag har inte tvättat håret på en vecka. Det MÅSTE jag göra idag. Ikväll är det kundaliniyoga. Jag vill verkligen på de. Åh. Det är inte värt de. Jag ställer in. Jag ställer in allt och gömmer mig under en sten. Det är inte mycket men jag klarar inte av det. Nej inte ångesten. Fan jag hatar när jag inte kan svälja. Just de psykologen sa ju att jag inte ska tänka så mycket på de fysiska uttrycken. Oj jag måste andas. Nej nu går det åt helvetet. FAN FAN FAN. Att det alltid ska vara såhär!

För första gången i mitt liv. Drog jag några djupa andetag. Gjorde i ordning frukost. Satte mig ner och åt. Tog fram ett block. Skrev ner alla saker jag hade framför mig. Delade in städningen (fick tipset av Underbaraclara igår) i delmoment. Skrev duscha, välja recept (max.10 min), handla i närbutiken, baka, yoga om jag känner för det. Sen tittade jag på listan. Den såg ju inte speciellt farlig ut. Bestämde mig för att testa. Jag prövar att ta en sak i taget. Göra det fast jag inte riktigt kan svälja. Försöka att inte tänka på nästa steg förrän jag är färdig med det jag håller på med. Hurra högt varje gång jag prickar av en sak jag gjort. Testar och ser. Fuskar lite med städningen. Ger mig tillåtelse att misslyckas med pajen. Handlar lite choklad som jag kan bjuda på istället för paj om den är oätlig.Sen satte jag på Kelly Clarkson på hög volym. Tog i wc-borsten och började skura.

Nu sitter jag och njuter efter yogan. Jag är så jävla nöjd med mig själv. Stolt över att jag klarade den här dagen med bravur. Jag är glad över att jag fick pricka av alla mina punkter. Det låter inte mycket för världen. För mig just nu är det mer än tillräckligt. Mest lycklig, stolt och nöjd är jag dock över att jag anammade ett helt nytt sätt att tänka. Jag hittade ett nytt sätt att övervinna oron och stressen. Den här dagen har varit ett HALLELUJAH MOMENT! Nu ska jag öva mig på min nya teknik så jag kan använda den livet ut. Även de dagar i framtiden när mitt schema innehåller lite mer än städning, personlig hygien, matlagning och motion.

Vinnaren är den förtjusande..



Tre frågor med Hanna & Elmer


"Tre frågor" introducerades redan igår. Jag är enormt intresserad av vad som gör folk lyckliga, vad de är tacksamma för och om de har några roliga lärdomar att sprida. Är det så att vi i grund och botten blir glada av samma saker eller varierar det från person till person. Kan det du vet säkert vara något jag tvivlar på eller t.o.m. motsätter mig. Okej. Jag ska sluta låta som en intro till något stelt intervjuprogram. I alla fall har jag frågat runt och ni ska få ta del av svaren. Kul va? Vi kör ett litet maraton den här veckan. Så vi får feelis.

Tuesday, November 20, 2012

Tre frågor


Tipset

Söndag är numera min favoritdag. Tack vare Oprah och hennes Super Soul Sunday. Varje söndag körs programmet live över nätet. Om man missar livesändningen kan man se programmet på hemsidan. Där det ligger ute i några veckor. Oprah pratar andlighet med de största ledarna inom området.


"When your heart is open and you're willing. Things will start happening."




Monday, November 19, 2012

Loppis.

Den här videon är från i fredags. Men jag har inte fått youtube att samarbeta med min mobilfilm förrän nu. Eller mitt tålamod har inte varit tillräckligt för att kunna lösa problemet. Nu är jag super happy för att den är uppe så nu får ni leka att det är fredag istället för måndag.

Fråga Anne

Om ni har frågor kring ätstörningar kan ni ställa dem till Anne. Hon har själv varit sjuk i bulimi. Och är förövrigt helt huippu.


Sunday, November 18, 2012

Perfekt.

Jag har en släng av perfektionism. Eller det är nog ingen släng av utan mer ett enormt lass av detta förödande drag. För ett år sedan hade jag inte den blekaste aning om att jag var en perfektionist.

Min goda vän satt en kväll och förklarade för mig hur hon tänker. Hon sa sig vara i klorna på perfektionismen. För henne skall allt vara perfekt på alla plan i livet för att det ska duga för henne. Arbete. Relationer. Hälsa. You name it. Jag minns hur jag satt och skakade på huvudet. Tyckte synd om henne. Funderade på hur hon orkade leva med den ständiga pressen.

Under det senaste halvåret. Under genomgången av mig själv. Under resan mot vad jag i nuläget vill kalla frisk. Har jag förstått att jag är en perfektionist.

Hur kommer det sig då att jag aldrig insett detta faktum? Förstås finns det en gnutta självförnekelse med i bilden. Samt en del andra faktorer som spelar roll. MEN. När jag förstod att vara perfektionist inte var det samma som att vara pedant. Trillade poletten ner.

Jag har alltid trott att perfektionister är människor som gör allt rätt, fint och riktigt in i minsta detalj. Personer som aldrig yttrar ett "äh" och ger upp ett projekt de börjat med. För mig har en perfektionist varit en som stryker sina underkläder och torkar damm från klädhängarna en gång i veckan. Dessa är ju också tecken på att man är en perfektionist förstås. Men man behöver inte vara pedant för att vara perfektionist.

Mitt perfektionist lass uttrycker sig i min tro om att allt borde vara perfekt. Precis som min vän. Jag påbörjar ofta projekt. Har vilda ideér. Sätter ribban högre än vad är möjligt. Vilket leder till att jag misslyckas förrän jag ens har börjat.

Jag kan till exempel inte tänka mig att börja träna två gånger i veckan och hålla på kontinuerligt  i ett år. Nej. Sex gånger i veckan ska det vara eller inte alls. Sen ska jag ha en röv hård som sten inom två månader annars är det bortkastat. Jag svänger från antingen eller. Svart eller vitt. Perfekt eller helt värdelös. Mitt synfält snappar inte överhuvudtaget upp gråskalor.

Och eftersom det är omöjligt att vara perfekt. Går jag runt och känner mig helt värdelös hela tiden. Helt i onödan. Eftersom det finns en helt del gråskala där jag kunde trivas hur bra som helst.

Dyka ner i gråskalan? Ja tack.




Wednesday, November 14, 2012

Dagens feelis.

Om det inte blev klart av videon här under..

Ljusmyset


Edit: Jag blir ledsen i ögat av min dåliga webcam. Försöker filma med telefonen nästa gång. Stå ut.
Puss.
Edit2: För att det inte ska bli några missförstånd. ALLA mina vänner är sådana som lyfter mig högre och peppar och stöttar mig. I'm blessed like that. It's okay to hate me for it.

Monday, November 12, 2012

Rädsla

Jag gick till bibban ikväll och lyssnade på Kaj Korkea-Aho. Han talade om att vi pratar allra minst om de vi borde prata mest om. Svårigheter, rädslor och ärligheter. Han sa sådär halvt skämtsamt att vi kunde rädda världen genom att öppna upp och säga som det är.

Tänk om han har rätt. Tänk om det verkligen är så. Tänk om världen blev bättre av att vi slutar låtsas skita hallonbåtar. Tänk om vi kunde berätta om hur rädda vi är för att inte duga som vi är. Inte passa in. Inte ha rätt sexualitet. Inte baka tillräckligt goda pepparkakor.

Vad tror ni skulle hända om vi öppnade upp? Ett möjligt scenario vore ju att vi skulle vara mindre rädda. Mindre fördomsfulla. Mindre deprimerade. Och mindre ensamma.

Men kan det verkligen vara så enkelt?






Thursday, November 8, 2012

Mode of the day.

Den här dokumentären ger mig alltid sinnesro. Hur skit jag än mår. Handlar om personer som tillfrisknat från ett missbruk genom 12-stegs programmet och yoga.

Wednesday, November 7, 2012

Sådär.


Har utövat kreativ terapi. Blev inspirerad av Sonia som hade gått bärsärkargång hos måleributiken. Försökte få mamma att ta coola Carolina Gynning foton på mig när jag målade. Det gick sådär.
Jag håller på att återhämta mig från min Vasa weekend. Försöker vara ödmjuk inför tröttheten och prata snällt med mig själv. Det går sådär.
Obama fick fyra år till. För honom går det bra. Hurra hurra. Fast jag tippar att hon nog också är lite trött.
Klockan tio ser vi "Jakten på det perfekta livet". Visst?


Tuesday, November 6, 2012

Love it!


Dagens bikt

Jag erkänner. Det här är sak jag verkligen inte vill erkänna. Det här är faktiskt en sak jag dömer andra för fast jag själv är en utövare. Ingen vacker bekännelse.

När det går bra för en annan kvinna inom ett område som jag själv inte har speciellt mycket  intresse i eller talang för är jag det första att lyfta upp henne och hurra. Oftast när jag ser kvinnor som gör karriär inom områden jag är intresserad av eller har talang för hurrar jag också. Men bara om de är på en annan nivå än mig eller om det är stora geografiska skillnader mellan oss. Ni vet som en sorts beundran och inspiration. Dit vill jag också nå en dag.

När det går bra för en kvinna i min närhet som "tävlar" inom samma genre som mig. Eller ännu värre. En kvinna som aldrig visat intresse för just det jobbet eller ämnet plötsligt blir intresserad och skjuter iväg som en raket och gör värsta karriären. Då dör jag inombords. Avundsjukan väller upp inom mig. Ofta undrar jag vad hon har för rätt att stiga in i min zon och ta över. Jag blir en äcklig människa helt enkelt. En kvinna som inte tillåter andra kvinnor att glänsa. Jag tror att deras framgång äter på min framgång. Inbillar mig att det inte finns tillräckligt för oss båda. Känner att där tillsattes den enda platsen och nu är det kört för mig. Sätter på mig den stinkande offerkoftan och för att känna mig riktigt usel kritiserar jag kanske hennes hår.

Det jag inte kan ta till mig är, att när en kvinna hittar sin sanna väg. När hon får göra det hon brinner för och det hon vill. Då ger hon ju tillbaka positiv energi  till hela världen. Där räknas jag också in. Vi kan hjälpa varandra. Sammarbeta och bli ännu bättre. Ännu starkare. Vi kan glänsa tillsammans.

Jag tror på att hjälpa varandra. På att det du ger kommer tillbaka till dig. Oftast hurrar jag och peppar. Men det finns gånger då den där avundsjuka och missunsamma kniven sitter fast i mitt hjärta. Mer sällan nu än tidigare. Jag jobbar på att få den att försvinna helt. För den där kniven skadar inte bara andra utan mest mig själv. Och tänk om det är så att den hindrar mig från att hitta min passion. Lågan. Entusiasmen. Vägen. Tänk om det är den som hindrar mig från att glänsa.


Sunday, November 4, 2012

Just nu.


Jag tänker på juli månad. Efter att jag hade fått flygeln i huvudet. När jag sov dygnet runt. Inte kunde förmå mig att stiga utanför dörren. Låg i soffan och skakade av panikångest. Rädslan. Bottnet.

Genom hela hösten har det gått upp och ner. Ett steg fram. Tre bak. Frustration över att jag inte gör framsteg i den takt jag vill. Besvikelse över att jag inte klarar av de jag borde. Rädsla för att det aldrig kommer att bli bättre. Ovissheten. Känslan av noll kontroll.

Nu har jag gjort min första resa. Till Vasa. Saker jag inte ens reflekterade över tidigare är idag stora framsteg. Så måste det få vara. Acceptansen som infinner sig nu som då. Tacksamheten för det lilla. Tilliten. Framtidstron. Den svagt tilltagande glädjen. Där är jag. Just nu.


Post Vasa post.


Enjoy!