Jag lyssnade på den
här podcasten idag. Där
Kelly Marceau blev intervjuad. Väckte en massa känslor och
tankar. Jag funderar på hur lätt det är att gömma sig bakom det
där med att man är medveten och vaken. Att det är lätt att se andras
problem och skuggsidor. Och tro att man har sitt på det torra. Döma
andra som enligt en själv är mindre vakna. Mindre medvetna.
Tanken av att någon är
mindre vaken än en själv. Är ju ett dömande. En överlägsenhet
som inte gör någon nytta. Den är lika oädel som vilken annan
överlägsenhet som helst. Den fungerar lika bra som mur. Som vilket
annat material som helst. Det är ingen skillnad. Summan är den
samma. Separation. Du är inte som jag är. Vi är olika. Du är
bättre än mig. Eller jag är bättre än dig.
Det är RÄDSLA!
Rädslan av att inte duga. Inte vara tillräcklig som den jag är.
Ett försvar av egot. För att förhindra oss att mötas hjärta mot
hjärta. Själ mot själ. En mur som hindrar oss att skapa en äkta
och ärlig relation. Där vi vågar visa vem vi är. Vågar stå för
det. Och vågar vara sårbara.
För mig handlar
uppvaknande om att se sig själv och andra för vad vi egentligen är.
Människor. Helt perfekta i vår operfekthet. Vi har alla både
bra och dåliga sidor. Olika destruktiva utlopp. Triggerpunkter. Och smärtkroppar.
Ingen har samma
relation med en människa som du har. Jag har inte samma relation med
min mamma som min bror har. Eller min far. Eller min moster. Du kan
aldrig ha samma relation med en man eller kvinna. Som hen hade med
sitt ex. Vi är alla olika. Och det du upplever tillsammans med en
annan människa. Det delar bara ni två. Just den energin. Exakt den frekvensen. Finns bara för er.
Därför är det också
helt onödigt att vara avundsjuk på relationer. Eller sträva efter en glansbildsrelation. Ingen relation är den andra lik.
Vi vibrerar på olika frekvenser. Att döma någon för hur de betedde sig i sina tidigare relationer. Är också onödigt. För det som en
person har varit med om tidigare. Har inget att göra med dig själv.
Du är ett nytt blad. En ny chans att få vibrera. Finjustera och
ljuda tillsammans på ett helt nytt plan.
Att gå in i ett
förhållande med intentionen att få. Är inte nödvändigtvis det
bästa sättet. Allt finns ju redan inom dig. Så vad är det du
egentligen vill ha? Tänk att gå in i ett förhållande med
intentionen att ge. Ge av all den kärlek som finns inom dig. Det där
bubblande intresset av att bara få lära känna någon. Utan att
förvänta sig något tillbaka. Inte ge för att få. Utan ge kärlek
för att det är ditt enda uppdrag här på jorden.
Tänk om vi raserade
alla bilder av hur en relation borde se ut. Vilken relation som
helst. Och gick in i alla möten med intentionen att vara så
kärleksfulla som möjligt. Med intentionen att verkligen SE den andra
människan. Inte som olika. Inte som bättre eller sämre. Utan som
den vi alla är innerst inne. En perfekt behållare av Universums
kärlek och ljus.
Hur tror du världen
skulle se ut då? Tänk hur varm du skulle bli. När du möter någon
som väljer att SE dig. Som väljer att lyssna. Inte bara till vad du
säger. Utan till den där svaga frekvensen som bakom all yta. Visar
vem du är på insidan. Den där du ibland inte själv vågar tro på
att du kan vara.
Du kan välja. Att vara
den människan. Allt som är ärligt. Öppet och sant. Resonerar med
andra. Det går igenom vilka murar som helst. Du får inte alltid ett
fysiskt kvitto på det. Den andra personen är inte alltid redo.
Eller där. För att kunna uttrycka hur det påverkar hen. Du får
bara lita på. Att sanningen alltid. Alltid. Sår frön. Vattnar
jorden. Och till sist får alla blommor att blomma.
Ps. Jag är mycket skyldig till mycket dömande. Medveten om vilken enorm säkerhetsfasad det är för mig. Jag river ner. Finner ständigt nya murar som byggs upp. Men ger mig. Det gör jag aldrig.
Ps.2. Alla bilder är helt kallt stulna från Pinterest.