HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Monday, June 30, 2014

Det är skönt att leva!

Det är en fin tid just nu. Det stormar nog och har sig emellanåt. Förändringar på plan jag inte kan påverka mentalt. Men jag ger mig inte. Och i hjärtat och själen finnes ro. Det viktigaste.

Så häftigt att få skörda frukten av all energi och tid som jag lagt. Fortfarande lägger. Varje dag. På att ifrågasätta. Genomskåda. Och parera automatiska gamla mönster där uppe i huvudet.

Mitt hjärta är precis där det ska vara. Det är hela tiden närvarande. Just nu. Dessutom är det öppet. Mer än huvudet någonsin tillåtit tidigare. Och jag känner mig så älskad. Så tillfreds och så oerhört tacksam.

Citerar Nina. "Inget fattas mej. Tänk. Tänk, att kunna konstatera det. En ynnest."

Måndagen. I bästa vännens långa fönster. Bästa!

Ps. Det är en fin vecka på gång. Valpkurs. Kundaliniyoga. Och healingkväll på Emmes Retreat. Flum i mängd och massor.

Ps.2. Vi kundaliniyogar på onsdag i Kronoby. Häng med!

Wednesday, June 25, 2014

Det stora finns i det lilla!

Ända sedan jag blev med hund. Har jag önskat att jag bodde närmare skogen. Jag kan lätt ta mig till en skog. Även med hjälp av endast mina två fötter. Men den där närheten. Precis bakom knuten. När de korta kvällspromenaderna inte behöver gå runt samma kvarter. Utan istället kunde få slingra sig genom en snårig skogsstig. 

Så igår. Hittade jag en skog. Ja. Jag hittade en skog. Precis bakom knuten. Helt otroligt. Det är en härlig liten stig som är perfekt för våra små rundor. Och i morse när vi gick in på den till synes igenväxta stigen. Fick jag plötsligt lust att springa. Så jag sprang. I skogen. Med min hund.




Ni bara. Jaha. Men det är en bild som jag länge haft i mitt huvud. Att kunna göra just de. Eftersom jag är lika unik som de flesta andra. Får jag ont i mitt knät när jag springer. Tanken på att kunna springa har jag skjutit upp. Och nästan lagt på hyllan. 

Idag sprang jag kanske 200 meter. Men den känslan. Är värt så mycket mer. Och jag började fundera på det där igen. Hur det gör mig lycklig att vara just nu. Att låta de där 200 metrarna få förgylla min dag. Inte tänka att nu ska jag börja springa. Googla "runnersknee". Stretcha hysteriskt. Ringa min naprapat. Skaffa springcoach. Eller köpa nya skor. 


Det är vad det är. Jag vill glädjas över det som gör mig glad nu. Inte vad som komma skall. Inte förvränga. Inte förhasta. Inte tvinga fram något som inte är moget. Inte hela tiden vilja ha mer. Mer. Mer. Min sköna känsla efter den lilla stund jag sprang. Skulle antagligen inte ha varit lika skön efter några kilometer ändå.

Jag är för att utvecklas. Ta sig över sina inrutade komfortabla streck och kurvor. Men inte hela tiden. Inte i allt. Och inte hela jävla tårtan på en gång. Vi måste få njuta. Ha roligt. Och glädjas åt de små banala sakerna. Livet är inte en tävling. Varken med andra eller dig själv. Livet är en fest. Och det är dags att börja dansa!

Ps. Som ni ser. Så springer vi ju inte mest. Utan tar det lilla lugn på diverse soffor. 

Sunday, June 8, 2014

Släpp drömmen fri!

Drömmar. Ni vet hur det oftast pratas om mål. Om hur viktigt det är att sätta upp delmål och sträva frammåt. Verkligen vara klar med vad det är man vill.

Jag har skrivit om detta tidigare. Min syn på det hela. Att istället ha en ledstjärna. Eller en viss sorts känsla man vill åt. Alla har vi våra knep. Men det här fungerar bäst för mig. 

Idag lekte jag med Dogo på stranden. Jag stod där med min bästa vän. Och min hund. Kastade pinnar och pratade om livet. 

Då slår det mig plötsligt. Att detta varit min dröm. Länge. Bo på stranden. Se min hund springa längs vattenbrynet. Och vara omringad av fina människor. 

Nu bor jag ju inte precis på stranden. Jag får köra en bit. Och det är ju inte strandväder varje dag i detta land. MEN. Det var den där känslan jag ville ha. 

Jag tackar inte nej om någon erbjuder mig ett hus vid stranden. Jag har inte gett upp drömmen om att en dag bo där vid vattenbrynet. Kanske även i ett land med mindre snö och mörker. 

MEN just nu. Har jag ändå samma känsla. Utan att alla yttre faktorer stämmer in med bilden. Jag är lycklig och omgiven av kärlek. 

De viktigaste aspekterna av drömmen är på plats. Känslan finns där. Och jag kan njuta av att än en gång uppfyllt en dröm. Eller få leva i den. 

Jag trodde aldrig den skulle se ut på det här viset. Eller infinna sig på denna del av jordklotet. Men så är fallet. Och hela det här kanske jag skulle ha missat. Om mitt mål varit väldigt specifikt och utstakat. 



Saturday, June 7, 2014

TACK!

Härkkas i vääde! Mitt liv är fantastiskt just nu. Sådär underbart bubblande glädjefyllt att jag inte kan sitta still. Lyckan skjuter genom kroppen som en drog. Och tanken slår mig. Att någonting hemskt kommer att ske. Frågan. Får det vara så här perfekt. Dyker upp. 

Men vet ni. Just nu är allt helt ljuvligt. Jag är värd att vara den lyckligaste människan i världen. Jag är värd alla skratt som får mig att kippa efter andan. Alla ljumma sommarkvällar med de bästa av vänner. Stunder av fullständig bliss när jag busar med min hund. 

Kommer ihåg att Brene Brown pratade om det här fenomenet. När lyckan är som störst. Kommer tankarna på att det kommer att tas ifrån en. Hon menade att de som lever ett helhjärtat liv. Också får de här tankarna. Men de har ett antivirus. Ett vapen de sätter in när dessa tankar tar fart. De går all in med tacksamhet. 

Det tänker jag också göra. Och så utmanar jag er att idka lördagstacksamhet. Sprid lite tacksamhet runt er. På bloggen. Facebook. Instagram. Twitter. Hashtag tacksamhetslördag. 

Tack för att jag fick skratta igår så mina käkar värkte. Tack för människor med sjukt skön energi som smittar av sig. Tack för kramar. Ni vet när någon verkligen kan kramas. Ojoj. Det är ju så bra. Fick flera sådana omfamningar igår. Tack för att jag vågar vara mig själv och ibland även förstå att jag duger som jag är. 

Fortsättning följer på resten av mina sociala medier. Puss och Kram soulisar! 

ALL KÄRLEK! 


Friday, June 6, 2014

Relationer. Möten. Kärleken.

Jag lyssnade på den här podcasten idag. Där Kelly Marceau blev intervjuad. Väckte en massa känslor och tankar. Jag funderar på hur lätt det är att gömma sig bakom det där med att man är medveten och vaken. Att det är lätt att se andras problem och skuggsidor. Och tro att man har sitt på det torra. Döma andra som enligt en själv är mindre vakna. Mindre medvetna. 


Tanken av att någon är mindre vaken än en själv. Är ju ett dömande. En överlägsenhet som inte gör någon nytta. Den är lika oädel som vilken annan överlägsenhet som helst. Den fungerar lika bra som mur. Som vilket annat material som helst. Det är ingen skillnad. Summan är den samma. Separation. Du är inte som jag är. Vi är olika. Du är bättre än mig. Eller jag är bättre än dig.

Det är RÄDSLA! Rädslan av att inte duga. Inte vara tillräcklig som den jag är. Ett försvar av egot. För att förhindra oss att mötas hjärta mot hjärta. Själ mot själ. En mur som hindrar oss att skapa en äkta och ärlig relation. Där vi vågar visa vem vi är. Vågar stå för det. Och vågar vara sårbara.


För mig handlar uppvaknande om att se sig själv och andra för vad vi egentligen är. Människor. Helt perfekta i vår operfekthet. Vi har alla både bra och dåliga sidor. Olika destruktiva utlopp. Triggerpunkter. Och smärtkroppar.

Ingen har samma relation med en människa som du har. Jag har inte samma relation med min mamma som min bror har. Eller min far. Eller min moster. Du kan aldrig ha samma relation med en man eller kvinna. Som hen hade med sitt ex. Vi är alla olika. Och det du upplever tillsammans med en annan människa. Det delar bara ni två. Just den energin. Exakt den frekvensen. Finns bara för er.


Därför är det också helt onödigt att vara avundsjuk på relationer. Eller sträva efter en glansbildsrelation. Ingen relation är den andra lik. Vi vibrerar på olika frekvenser. Att döma någon för hur de betedde sig i sina tidigare relationer. Är också onödigt. För det som en person har varit med om tidigare. Har inget att göra med dig själv. Du är ett nytt blad. En ny chans att få vibrera. Finjustera och ljuda tillsammans på ett helt nytt plan.

Att gå in i ett förhållande med intentionen att få. Är inte nödvändigtvis det bästa sättet. Allt finns ju redan inom dig. Så vad är det du egentligen vill ha? Tänk att gå in i ett förhållande med intentionen att ge. Ge av all den kärlek som finns inom dig. Det där bubblande intresset av att bara få lära känna någon. Utan att förvänta sig något tillbaka. Inte ge för att få. Utan ge kärlek för att det är ditt enda uppdrag här på jorden.

Foto: Jonas Peterson

Tänk om vi raserade alla bilder av hur en relation borde se ut. Vilken relation som helst. Och gick in i alla möten med intentionen att vara så kärleksfulla som möjligt. Med intentionen att verkligen SE den andra människan. Inte som olika. Inte som bättre eller sämre.  Utan som den vi alla är innerst inne. En perfekt behållare av Universums kärlek och ljus.

Hur tror du världen skulle se ut då? Tänk hur varm du skulle bli. När du möter någon som väljer att SE dig. Som väljer att lyssna. Inte bara till vad du säger. Utan till den där svaga frekvensen som bakom all yta. Visar vem du är på insidan. Den där du ibland inte själv vågar tro på att du kan vara.


Du kan välja. Att vara den människan. Allt som är ärligt. Öppet och sant. Resonerar med andra. Det går igenom vilka murar som helst. Du får inte alltid ett fysiskt kvitto på det. Den andra personen är inte alltid redo. Eller där. För att kunna uttrycka hur det påverkar hen. Du får bara lita på. Att sanningen alltid. Alltid. Sår frön. Vattnar jorden. Och till sist får alla blommor att blomma. 


Ps. Jag är mycket skyldig till mycket dömande. Medveten om vilken enorm säkerhetsfasad det är för mig. Jag river ner. Finner ständigt nya murar som byggs upp. Men ger mig. Det gör jag aldrig.

Ps.2. Alla bilder är helt kallt stulna från Pinterest.

Tuesday, June 3, 2014

En kvart om dagen

Kommer ni ihåg. En kvart om dagen. I lågstadiet. Då man hemma skulle läsa en bok just en kvart om dagen. Jag tänker mig att det kunde vara en smart sak att införa. Även nu i vuxen ålder. Med vad man nu kan tänkas vilja göra regelbundet. Alla har vi en kvart. Och tänk vad man kunde lära sig på ett år. Av alla de där samlade kvarterna.

Själv funderar jag på att skriva en kvart om dagen. Ni vet. Bara sätta mig ner och ösa ur mig. En aktivitet som när jag tar mig tid till. Alltid uppskattas. Men sällan prioriterar. Inget reder ut tankar som att skriva.

Eller träna. Istället för att ta sig till gymmet tre gånger i veckan. Så jumppar man en kvart om dagen. Good enough liksom. Och mycket mer än jag vanligtvis tränar. Nu känner jag att detta är helt revolutionerande. Kanske jag ska ta mig an mina kvarter. Och på samma gång skriva en bok. I en kvart om dagen. Om min kvartsteori.

Kom ihåg det här inlägget folk. Ni kanske tycker det är ointressant och trist. Men det här kan vara början på min enorma förmögenhet. Ska påminna er om detta när jag flyger förbi er med min privata helikopter på väg till Prisma. Det går säkert att bygga en helikopter också. Från scratch. I en kvart om dagen. Allt är möjligt.

Ps. Det kan hända jag har för mycket tid att fundera..

Sunday, June 1, 2014

Jag vill tacka livet!

Perspektiv. Vad skulle man göra utan perspektivet. I torsdags badade jag bastu på sommarstugan. Den ultimata njutningen. Aldrig känner jag mig så naken. Inte bara bokstavligen. Aldrig känner jag mig så stark. Naturlig. Och ja. Sexig. Som i en vedeldad bastu. Det tar fram urkraften i mig. Urkvinnan. Naturbarnet. Jag känner mig som ett med universum. Med naturen. Flummet flödar. Och allt känns helt rätt. Precis som det ska vara. Jag älskar skiten. 

Nybastad stod jag då för några dagar sedan och blickade ut över fjärden. Njöt så in i norden. Av den där fräscha känslan. Som bara ett bastubad och ett dopp i sjön kan ge en. Värmen satt fortfarande i kroppen. Och sinnet gick på lågvarv. 

Drog mig till minnes hur annorlunda livet såg ut för två somrar sedan. Hur jag på samma ställe. Bara var en skugga av mitt rätta jag. Det fanns inte på kartan att bada bastu. Orken räckte knappt till att stiga upp emellanåt för att äta. Jag sov dagarna i ända. Minns hur jag låg där inne på soffan. Med noll kraft. Jag sov fyra timmars pass. Vaknade upp. Precis lika kraftlös och trött. Det fanns inget botten. Jag sov. Sov. Sov. Och jag var livrädd.

Länge var det så. Att jag sov. Men lyckades inte samla någon kraft. Jag var lika trött när jag vaknade som när jag la mig. Sen har ju livet gått i många krokar. Ner och ner och upp och ner. Men vet ni. Jag mår så mycket bättre idag. Just nu. Kan jag till och med säga att jag mår bra. Utan att tänka att jag kommer att hamna tillbaka på ruta ett direkt. Jag är inte lika rädd längre. 

Jag håller på att bli bra. Jag tror de. Jag har inte tänkt så på länge. Men jag är fan på bättringsvägen. Det går framåt. För att förstå. För att kunna glädjas med det lilla. Med det stora. För att kunna greppa vad jag varit med om. Hur länge det har tagit. Behöver jag perspektivet.

Och det var precis det. Som hälsade på mig i torsdags. Där på terassen i kvällssolen. Perspektivet. Andäktigt blandades det upp med det nyförälskade nuet. En mås flög säkert förbi. Och jag kände tacksamhet ända ner till tårna. 

Jag vill tacka livet!





Rädslan att ta det första danssteget

Det här med utekvällar. Tror jag aldrig kommer att sluta med dem. De ger mig alltid så mycket att fundera över. Skakar om lite i hjärnan. Ger mig nya perspektiv. Väcker gamla känslor. Får mig att inse vad jag vill. Vad jag inte vill. Bjuder själen på nya bekantskaper och ögat på godis.

Idag funderar jag på hur det är när man vill ha någonting. Hur jobbigt det kan vara. Jag är ju utan tålamod. Vill ha allt genast. Nu. Helst igår. Men har märkt att jag inte alls trivs med att få saker jag vill ha direkt. Jag vill gärna närma mig med tanken först. Känna lite på tänk om. Analysera alla möjliga sorters utgångar.

Eller rättare sagt rädslan. Rädslan vill vrida och vända på alla små detaljer. Det jag är mest rädd för. Är inte att bli besviken. Utan hur det blir om jag får som jag vill. Är jag beredd. Tänk om. Tänk om Tänk om.

jag.

Eller om jag vill någonting riktigt mycket. Men jag aldrig får det. Ska jag leva med den där längtan då hela livet. Jag är inte så säker på att jag vill ställa mig upp och säga högt. Med rak och tydlig röst. Vad jag mest av allt vill ha. För då finns det ingen återvändo. Då måste jag ge mig in i leken. Jag måste leken tåla.

Det är mycket lättare att sitta på sofflocket och ha det okej. Leva ett liv där jag inte behöver ta fajten. Men heller aldrig få uppleva det där ultimata. Det där mötet med en annan människa där det inte finns några väggar. Där vi blir ett. Bildar vårt team. Och dansar tillsammans av lycka.

vi.

 Jag vill dansa där. I nöd och lust. Men jag vet inte om jag vågar.

Ps. HÄR är radioprogrammet om vloggar som jag medverkar i. Tack Johanna! Mycket intressant.