Lorna Jane - maximalt med inspiration

Min vän Linda  är ambassadör för fitnessklädmärket Lorna Jane i Finland. Ikväll besökte vi deras pop-up shop på Jeppis Gym. Min dejt shoppade loss för oss båda. Jag stod mest med näsan i Lornas bok och sög in hennes livsvisdom.

Jag stal bilden från hemsidan. lornajane.com.au

Hon har byggt upp ett enormt framgångsrikt företag med hjärtat. Jag älskar hur hennes passion och kärlek till det hon gör genomsyrar hela hennes business. Hur hon vill göra gott och lyfta upp kvinnor. Hon står för allt det jag vill stå för. In business and in life. För vem har sagt att de två måste skiljas åt? Vilken kvinna! Min nya idol.

Ps. Hennes motto är "Do what you love and success will follow". Amen säger jag.

Ps.2. Jag har försökt ladda upp den HÄR videon i en halvtimme. Av någon anledning vill den inte visas på min sida. Men gå gärna in och kika. En fin inblick i Lorna Janes tankesätt och företag.

Lärare

Någon påstod att i havet av lärare är det klokt att välja en. Den som resonerar mest med dig. Följ hen. Istället för att zappa runt.

Jag kan hålla med till viss del. Det är onekligen jobbigt att ta in allas sanning. Speciellt om man som jag tidigare ville tro att alla hade rätt. Men någonstans måste man börja. Och då följer en tid av letande.

Det där letande tar nog aldrig slut. Åtminstone inte för min del. Men jag har hittat min lärare. Som jag hela tiden återvänder till. Hon som skriver och pratar rakt in i mitt hjärta. Rör vid själen direkt utan att passera intellektet. Hennes tolkningar av livet och andlighet öppnar mitt hjärta och får mig att växa. 

Jag suckar djupt när jag läser hennes ord. Skrattat högt, nickar, streckar under halva boken och ibland ropar jag JA! Bara för att det är så oerhört fint. För att mitt liv blir större genom det hon delar med sig av. 

Hon heter Marianne Williamson. Här är hon med Oprah.

Morgonstund

Idag när jag vaknade sken solen vackert på min porslinsängel. Hon riktigt bad om att bli förevigad. Så vi rev av ett litet spontant photoshoot. Hon hann inte ens borsta bort spindelväven från vingarna. De ska gå snabbt när dagens bästa mål står på tur.

Hoppas ni överlever måndagen. Peace out kompisar.

Ps. Ha överseende med att bilden ser ut som ett vykort köpt på Allkristets bokhandel. Jag kunde liksom inte välja någon annan font.

Början på allt

Vilken vecka. Jag är helt matt. Av kärlek. Musik. Mänskomassor. Skratt. Eufori. Sommar. Tacksamhet. Fantastiska vänner. Livet. Allt detta i min stad. Min stad. Min hemstad. Där jag bor. Blir helt salig när jag tänker på att jag bor här. Äntligen. Livet knuffade mig tillbaka i rätt riktning. Tack! Bästa gåvan. Det var kanske ingen knuff. Mera en smäll på alla käftar. Men nu är jag här. I början på allt.

Påminnelse

Jag. Och du. Är redan hela. Perfekta. Och fullkomliga. Precis som vi är.

Jag är lika bra. Älskad. Och värdefull. Idag. När allt känns blä. När jag inte orkar alls. Och är ilsken som ett bi. 

Lika värdefull. Fast den här texten gör mig förbannad för att jag inte alls kan känna mig bra just nu. Lika värdefull ändå. 

Tänk va konstigt. 

H. Surisen. 

Ps. Jag ligger i hängmattan i solen. Har de så där bra som de bara går en het sommardag. Vilket ju gör mig ännu mer irriterad. 

Om natten

Kommer på mig själv med att lyssna på en youtubevideo om mindfullness. Läsa bloggar och hänga på facebook. Har nuckat till av trötthet tillräckligt många gånger för att snart ha utvecklat wiplash. Det kanske börjar vara dag att krypa till kojs. 

Jag undrar varför motståndet mot att gå och lägga sig tidigt är så enormt stort. För mig känns det som att jag missar den viktigaste delen av dygnet. När jag i perioder har försökt mig på att ta tidiga kvällar känner jag mig ledsen. Det är en sorg. Jag älskar att mysa på natten. När allt annat är nersläckt och resten av världen vilar. 

Känner jag mig fri.  

  

YES!

Den stora kärleken

Den där kärleken. Till livet. Den är så stor. Fantastisk och sprudlande. Ena stunden kan jag vara helt nergrävd i negativitet och självkritik. När det plötsligt hoppar till i hjärtat av oförklarlig värme, livslust och kärlek. Till mig. Dig. Och alla andra.

Jag vet att jag låter nyfrälst. Det är jag också. Nyfrälst på livet. På förståelsen och acceptansen för vad detta liv egentligen är. Och hur jag vill förvalta gåvan.

Kolla modebloggsposen! Tihi.

PS. I LOVE YOU!

Kreativt utlopp

Jag har ju börjat förstå att allt inte behöver gå från tanke till handling på en millisekund. Att alla ideér inte blir verklighet. Och att det kan vara helt bra. Oftast nödvändigt att låta dem mogna. Känna lite på dem. Omforma. Skrida till verket. Eller rata.

Men det är fortfarande i det spontana uttrycket som jag trivs bäst. När allt inte är planerat in i minsta detalj. När fantasin får styra och just nu står i lågor.

Fick en lysande idé på min lilla kvällspromenad. Hann knappt innan för dörren förrän jag var i full fart med att måla kärlek på mitt fönster.

Såhär ser det ut från gatan. Jag är kär. Mitt hem kommer alltid att ha en släng av Villa Villekulla över sig. Det är då jag mår bäst. En dag ska jag ha en prickig häst i vardagsrummet.

När det är som bäst

Vatten. Va. Måste vara något av det mest rofyllda och mäktiga som finns. Sen sätter man ett stort kar gjort av trä på de. Ett par tygbitar. Så seglar man med hjälp av vinden. Med hjälp av naturen själv. Då är själen glad. Mycket glad.

Vaknar med ett leende på läpparna. Ligger i sängen och känner vågorna från gårdagen. Hur de omsluter hela mitt sinne. Hjärtat ler och kroppen släpper taget. Ska nog somna om en stund och drömma mig bort. Till verkligheten. 

Suddigt snapshot

Vet ni jag är på semester. Jo det är sant. En kan behöva semester från sjukledighet. Dessutom är den här resan viktig för mig på många andra sätt. Min första resa på väldigt länge också. Är glad att jag kan röra på mig lite igen. Imorgon ska vi segla. Vilken lyx! 

Tid för snille

  

Är ni med mig på den här? Va. Jag gillar. Aptitude. Alltså fallenhet, begåvning, kapacitet. Alla stora genier var ju lite pölliga. De uppfann saker för att de trodde stenhårt på någonting som ännu inte existerade i den fysiska världen. Allt formas först i tanken. Sedan gäller det bara att tro orubbligt och aldrig ge upp. Alltså tålamod. Tålamod. Tålamod. Inte sluta tro bara för att det misslyckas för sjuhundrade gången. 

Jag läste någonstans. Har du gjort 5000 misstag? Bra då är du redo att göra 5000 till. Haha. Upplyftande. 

Ps. På tal om genialitet. Kolla in thefuckitlife.com. Tack J för tipset.

Let go and

Om blommor

Jag gav min moster friheten att fråga mig vad som helst. Hon tog tillfället i akt och frågade svåra blomfrågor..

Vinden vänder

Efter sömn. En lite promenad med en liten moster. Och fint kvällsljus. Kan jag avsluta den här dagen med bra feelis. Vackert så. Vinden vänder kvickt.

Ps. Att ha en kamera. Hur bra? Nästa gång jag träffar den här damen. Queen of snygga bilder. Ska jag tvinga henne att lära mig ett och annat trick.

Opepp

I feel like shit. Thank God for my friend photoshop. Plötsligt blir allt bara helt awesome. Nå eller så int. Men kanske ni som har en bra dag kan känna lite awesomeness för min del. För er som mår apa är det fritt fram att spy lite på den här bilden. Eller igen en gång inse att allt inte är som det ser ut på de sociala medierna.

Och för den som inte redan är medveten. Kan jag upplysa om att materiella ting inte gör en lycklig. Här i alla fall. Jag har gjort två superba rea fynd och fått nya fransar idag. Not helping. Nu. Sova.

Ps. När jag vaknar om ett par timmar kommer jag antagligen att konstatera att sömn är underskattat. För mot hur det var för ett år sedan. Kan jag idag sova OCH vara lite piggare när jag vaknar. Fylla på tanken en aning. Hålet i bottnet är inte lika stort som Söderfjärden längre. 

Psst

Soundtracket till "The Bling Ring" är helt fantastiskt. Som den här t.ex. voi huhu.

Ytligheter

Såg "The Bling Ring" ikväll. Blev så illa till mods. Över det innehållslösa livet. När jag kom hem tog jag ett trettiotal bilder på mig själv. Som min kontribution. Photoshoppade mig. Och kände mig vacker.

I like them blurry.

Under det här året har jag knappt användt smink. När allt rasade. Det är exakt ett år sedan idag. Ville jag inte gömma mig mer. På inga vis. Det där med smink var inget jag bestämde. Det kom sig helt naturligt. Jag har ju varit mer hemma än utanför hemmet så det hjälper ju sitt till. Men ofta när jag gick ut. Ville jag inte måla på en mask. För det kändes så. Som att jag gömde mig.

Antagligen kändes det så. För att det är så jag har använt mig av smink. Tidigare gick jag knappt utanför dörren utan masken. Jag strök på ett lager spackel för att gömma det där som fanns bakom. Otillräckligheten. Självhatet. Sorgen. Den där gnagande känslan av obehag. Om jag är fin vet ingen att jag mår dåligt. Inte ens jag själv.

Jag har fått omdefiniera min syn på skönhet. Jag har fått arbeta med denna. Men landat i insikten om att det är okej att vilja vara vacker. Okej att låta det vara viktigt. För mig är det numera ett sätt att förlänga själen. Ett sätt att vara kreativitet. Uttrycka mig själv. Visa vem jag är. Istället för att dölja.

För det är precis så jag klär mig. Enligt hur jag känner. Och det är så jag väljer när jag sminkar mig eller lockar håret. Med känslan, humöret och lusten.Jag är fri från måsten när det kommer till yta. Naket eller påklätt. Mitt eget val. Precis hur jag vill. Precis när jag vill. Det är så fantastiskt roligt och tillfredställande. Jag är den jag är. Även på utsidan.

Ps. Nej inte varje dag såklart. Men mest.  Och mer och mer ju längre tiden går.

Dagens visdom

Hatkärlek

Jag och photoshop har tagit upp vänskapen efter en paus på snart tio år. Det finns inget som gör mig så irriterad och på samma gång så road. Perfektionisthornen växer direkt jag öppnar programmet. Jag har punktknullat en ny header i flera timmar. Mina ögon blöder och huvudet håller på att explodera.

Vad gör man inte för konsten.

Förresten så blev det finare med bara text. Så där. Älskar vi inte den kreativa processen? Kanske vi ska ta en paus igen jag och min vän. Hejdå P. vi ses år 2023!

Tack & Godnatt.

Lite luft

Ibland behöver jag bara lite luft. Komma ut. Cykla till mitt favoritställe vid vattnet. Sätta mig på en bänk. Byta miljö. Andas. Och som ikväll lära känna min nya kamera.

Hörni. TACK. Tack för alla fina ord. För alla ni som delar om hur ni har det och vad ni tänker kring det här med vikt och självbild. Jag är så rörd och tacksam. Tårarna jag fäller är efterlängtade. Ni gör mig ännu mer säker på att sanningen är den enda vägen.

All kärlek.

Ps. På bänken jag satt var det fullt med myror. Jag kom precis på en jävel som kröp på mitt innerlår. Åh. Tänker på den där historien om en kvinna som hade ett spindelbo i hennes öra. Tänk om..

Let's take a trip..

..down memory lane. Hittade till min gamla blogg idag. Jag var ju rolig tidigare. Och carefree. Bjöd på mig själv. Kanske det inte alltid var så bra. Men jag levde livet. Nu känner jag mig mest som en moraltant med hjärnspöken.

Min BFF och jag på min trappa i Vasa.

Jag pratade med en vän idag om min viktresa. Hon undrade om jag kunde blogga om den och inspirera andra. Då slog det mig att alla som läser den här bloggen inte vet hur jag sett ut tidigare. Tror mest att ni som hänger här är gamla bekanta. Vilket ju många är. Men inte alla.

 

Jag med min perus fotomin back in the days. Antar att jag är på Fontana. Älskade Fontana!

När folk påpekar hur smal jag blivit blir jag oftast väldigt obekväm. Jag vet inte om det är för att jag gått ner i vikt tidigare och alltid gått upp den igen. Nu vill jag inte ställa mig på toppen av berget och skrika YES! För det kan ju hända att jag går upp några kilon igen. Och vem var jag då att stå där och gapa. Alltså jag är rädd. För att misslyckas. Igen. (Det här låter bekant va?)

På Klockriketeatern klädd som ett fitthår..

Det är också för att det är annorlunda den här gången. Hela mitt liv har vänts upp och ner. Jag är fortfarande skör och känner mig som ett öppet sår. Att få kommentarer om min kropp eller hur jag borde förhålla mig till mat, motion etc är jag inte redo för. Eller de vill jag helst undvika. Alltid. Jag är inte kort på information om vi säger så. Det är förresten inte någon överviktigt person.

I STHLM på 50-års fest. Hade vräkt i mig så mycket godis på färjan dagen innan att jag knappt fick ner maten.

Jag tror. Eller jag vet. Att det inte finns ett enkelt svar på hur någon ska gå ner i vikt. Vi måste alla hitta vår väg. Det där med rör på dig mer än du sätter i dig är ett hån mot de som kämpar med matmissbruk, sockerberoende eller andra sorters ätstörningar. När det handlar om kontrollförlust och besatthet kan åtminstone inte jag äta eller träna med måtta. Jag förstår också att detta inte kan förstås om man inte själv varit där. Då är det lätt att prata om självdisciplin och ät lite av varje. Tjock är inte synonymt med lat eller dålig karaktär. Jag har gått på de mest absurda dieter. En gång gick jag ner 20kg på sex veckor. Sex veckor när jag endast åt tre små pulversoppor om dagen. Min självdisciplin är det inget fel på. Den här gången har jag gjort annorlunda och försökt hitta roten till problemet. Inte bara behandlat symptomen. Jag håller på komma underfund med min lösning. Jag söker svaren ärligt och öppet. Det tar tid. Frågorna och svaren förändras hela tiden.

Här är jag som störst. Och jag mådde apa. Ville fly från allt. Äta och supa gjorde jag mest. Check out min första digikamera på bordet.

Jag har inte haft viktnedgången som ett mål. Mitt mål är att bli av med besattheten kring mat. Som också är förknippat med det mesta i mitt liv. Hur jag ser på mig själv. Hur jag spenderar pengar. Hur jag hanterar stress. Jag triggas också av att äta för lite, väga mig och spegla mig för mycket. Tidningar med smaltips, bloggar om träning och bantningsprogram gör mig inget vidare heller. Jag blir besatt och känner mig ful, fet och otillräcklig. Och så snurrar besattheten igång. Den slutar med att jag tänker "skit samma" och går tillbaka i mina gamla mönster.

På semester med familjen. Jag dricker en Kahlua drink med grädde, vaniljglass och chokladsås och äter en toast. Min beroendehjärna älskar mig. Första dagen grät jag för att jag var så tjock och ful.

Dit vill jag inte så därför försöker jag hitta den jag är innerst inne. Att känna min kropp. Känna andetaget som lugnar min skrikande besatta aphjärna. Uppskatta de små sakerna. Suta jaga mer. Mer. Mer. Känna mig nöjd med en portion mat. Uppskatta att jag orkar yoga några gånger i vecka. Eller ens en. Istället för att hetsa mig till träning som jag egentligen inte orkar. Och bara mår sämre av. Ibland kunna stå framför spegeln. Böja mig ner. Le åt min hängmage och tänka "jag är härlig".

På fest. Som oftast back in the day. Alltid mest i fyllan! Fast faktiskt inte på den här festen..

Jag har kommit en bit på vägen. Men jag tänker ändå att jag är tjock ibland. Jag tycker det är jobbigt när byxorna spänner och inbillar mig att jag har gått upp i vikt. Även om det kanske bara är en fjärt som inte hittat rätt väg ut. Jag är fortfarande besatt. Mest när jag är trött och stressad. Mest när jag inte förstår att jag har råd att slappna av. Vara mig själv. Och inse att det inte spelar någon roll om jag skulle gå upp alla kilon igen. Så länge jag tycker om den där flickan som tidigare älskade Fontanas dansgolv. Men som just nu föredrar en lugn hemmafest med vänner och deras barn.

Jag med ett av mina favortitbarn och Nätti. Stal den här bilden. Tack Baljan!

Blejk, fejt & fab!

Ellen har en ny blogg. Kika in där om ni vill ha chans att vinna en biljett till Petters spelning på After Eight i sommar Eller om ni bara vill moikka på en härlig böna.

Fantastiska Ellen. (Jag tjuvade bilden. Förlåt.)