HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Monday, August 18, 2014

Är förhållanden jätteroliga?

Det där med förhållanden. Alltså. Romantiska sådana. Jag är ju livrädd för att jag ska behöva sitta ihop med någon. Ordet. Fast. Ekar i mitt huvud. Och jag blir helt kallsvettig av tanken. På att inte få vara fri. På att styras av någon annans behov. Ge bort så mycket makt. Låta någon komma så nära att de kan såra en mer än något annat. Typ så. Tänker jag om saken.

Tills idag. När det liksom gick upp för mig att det inte alls är så. Ja ni vet redan det här. Men jag visste det inte. Eller ville inte tro.


Ett bra förhållande. Är ju en trygghet. En famn att falla in i när det är jobbigt. En hand att hålla när livet är spännande. Och ett par ögon att hämta kraft ur. Det är en fantastisk skola i livet och kärleken. Dessutom säger de ju att delad glädje är dubbelglädje. Tänk om de har rätt. Då betyder det ju att det här med förhållanden. Är jätteroligt.



Jag ska omformulera min sanning. Till en bättre version. Så jag har någonting fantastiskt att se framemot. Istället för att vara rädd.

Dansa tryckare i köket iklädd hotpants. Det ska jag göra med min man. Varje dag. 

Ps. Igår var en minst sagt förskräcklig dag. Men idag har jag kurerat mig och min pmdd och fan och hans moster. Med träning. Vila. Och endast snälla tankar. Jag är tydligen inte galen ändå. Annars lätt att tro i hormondimmorna.

Ps.2. Jag beställde också två nya fräsiga träningstajts. Väldigt helande. Kanske det mest helande idag. Faktiskt.

Sunday, August 17, 2014

En dag i taget.

Alltså det här med missbruk. Jag "glömmer" liksom bort ibland att jag har den sjukdomen. Tänker att jag nog ändå kan bete mig som en vanlig människa kring mat. Att det egentligen inte är så illa. Att jag kanske bara har hittat på alltihopa. Att det bara är att skärpa till mig.

Jag vill ju så gärna vara normal. Kunna äta lite godis ibland. Ta en cigarett när det känns så. Kanske dricka lite vin. Utan att det leder till kaos. Till ett ständigt sug efter mera mera mera. En hjärna som snurrar på högvarv. Och letar flyktvägar. Precis hela tiden.

Det finns inget. Skärpa till sig. När det kommer till beroendesjukdomar. En är för mycket och tusen är inte nog. Och det gäller att påminna sig om det. Varje dag. Varje minut.

Ta upp skammen på bordet. Och konstatera. På nytt. Att det här är en del av mig. Som jag lever med. Ibland i nöd och ibland i lust. En dag i taget. Ibland en minut i taget.


All the love.

Monday, August 4, 2014

Stå naken i frontlinjen

Känslorna har varit stora idag. Och insikterna både smärtsamma och förlösande. 

Att se sanningen gör ont. Men helar. 

Tron på att jag är trygg och omhändertagen. Att jag klarar allt som sätts framför mig. Det är det största i livet.

Att våga lita på det. Att fullständigt släppa taget. Lita. Och sluta gömma mig bakom gamla ickesanningar. Är det svåraste och mest skräckinjagande som finns. 

Antingen lever jag i ett töcken av odefinierbara rädslor. Eller så ställer jag mig naken på frontlinjen. Vettskrämd. Mitt i mitt eget liv. Tar ansvar. Växer. Lever. Och formar livet som jag själv vill. 

Status quo känns ofta lockande. Det är tröttsamt att hela tiden ifrågasätta. Riva upp. Och stirra sanningen i vitögat. 

Men medvetenhet. Frontlinjen. Och det stadiga fotfästet i sanningen. Är värd varenda tår. All ångest. Och skräck. Jag vill leva där. Hur ont det än må ta. 

För utdelningen. Den är magnifik. 


All kärlek!