HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Thursday, February 28, 2013

Känslospektrum

Titta vilket fint hjul jag hittade idag. Blev påmind om att jag inte alltid behöver vara glad och nöjd. Utan får vara precis som jag är. Sann mot mina känslor. Idag har jag känt mig.

Avslappnad. Deprimerad. Hoppfull. Ensam. Isolerad. Trött. Angstig. Rädd. Förvirrad. Glad. Nöjd. Frustrerad. Irriterad. Arg. Sårad. Kränkt. Stark. Svag. Älskad. Trygg. Stolt. Osäker. Apatisk. Lycklig. Olycklig. Bland annat.

Har aldrig reflekterat över hur många olika känslor jag känner under en och samma dag. Jag använder ju hela spektrat. Jag är knappast ensam i mina känslostormar. När jag tänker efter så är det ju aldrig så att jag är lycklig en hel dag i sträck. Jag använder mig av hela känslohjulet hela tiden. Fascinerande. 


Saturday, February 23, 2013

Hit me!

Idag har jag läst ut dessa två guldkorn. Jag rekommenderar dem varmt. "Inte helt perfekt" är en uppföljare på Lucy-Annes debutroman "50sätt att träffa den rätta". De är båda suveräna. Chicklit som får en att garva högt mellan varven. "Lika delar liv och luft" är ärlig och har korta kapitel (alltid ett plus). Bäst var igenkännigsfaktorn eftersom historien utspelar sig i Vasa med omnejd.

Jag tar mycket gärna emot rekommendationer om ni har. Vill inte läsa tårdrypande och ångestladdat. Gärna roligt. Men klokt funkar också.

Kram.

Wednesday, February 20, 2013

Svaret på varför?

"Every positive change--every jump to a higher level of energy and awareness--involves a rite of passage. Each time to ascend to a higher rung on the ladder of personal evolution, we must go through a period of discomfort, of initiation. I have never found an exception."

Kanske det är därför jag har mått som en apa de senaste månaderna. För att traktorhjulet skulle få gräva upp ett tillräckligt stort hål att falla ner genom. Vackert så!

Plin Plong

Alltså i måndags föll det ner en stor polett. Nästan i storlek med ett traktorhjul. (Ett sådant där med kätting på.) Det var inte alls min förtjänst att det plötsligt rasslade till. Utan min psykiaters. Eller det var bara väl valda ord sagda i exakt rätt tidpunkt. Tidpunkten då hjärtat är moget att låta hjärnan släppa ner insikten. Och halleluja när det händer. Håll i er för här kommer den.

Jag insåg för första gången att mitt människovärde inte sitter i mitt arbete. Det spelar ingen roll hur framgångsrik jag är eller hur mycket jag presterar. Jag blir varken mer eller mindre värd. WOW! Det är så stort att jag inte kan skriva ner det utan att få lite andnöd.

Nu har jag ju dessutom hunnit funder två dagar. Och inser därtill att mänskovärdet inte heller ligger i hur smal, snygg, glad eller trevlig jag är. Jag blir inte mer värd fast alla älskar mig.

Människovärdet är alltså någonting konstant. Alltså som inte blir mer eller mindre hur mycket man än försöker trixa, klä upp sig, verka viktigt, cool eller framgångsrik. Det bara står där stilla och tålmodigt. Väntar på dig. På att du ska fatta att du är bra precis som du är.

Jag vill vattna den här insikten med all den kärlek jag har. Låta den växa i mig och ta plats. Ta plats som det viktigaste jag vet. Mig själv.



Monday, February 18, 2013

Happy monday!


Jag har en vän som skickar ut "Dagens tanke"-meddelanden ibland. Det är en jävla lyx. Idag tänkte jag dela med mig av den.

"Pessimism never won any battle"

Svårare än så behöver det inte vara. Så bara för idag tycker jag vi tar ett chill pill, lutar oss tillbaka lite grann och tror på att allt är väl.

Kärlek. 
*Likers gonna like*

Friday, February 15, 2013

När någon får nog.

Om man inte kan lösa problemen med dans. Är det här ett ganska bra försök. Jag älskar det på alla sätt möjliga.

Kvinna!

Det är såhär jag vill att vi skulle kunna lösa problem. Genom att DANSA!

Sunday, February 10, 2013

Mi Casa Pi Casa

Jag är ju sjukligt besatt av att göra collage. The old school way. Klippa och klistra. Men nu har jag tagit steget in i detta årtionde och hittat Picasa. Hallelujah! Det här är min mentala bild inför våren.


 Acceptera. Släppa taget. Lyssna. Vänner. Skratt. Roligheter. Yoga. Frihet. Peace of mind. Fest. Häst och Drömmar.


Saturday, February 9, 2013

Kompis

Jag är välsignad med världens mest fantastiska vänner. Gamla-, nya- och bloggvänner. Jag vill bara säga att jag älskar er och är så oerhört tacksam över att få ha er i mitt liv. Tack för att ja får vara den jag är. Tack för att du är den du är. I tider som de här är det extra påtagligt. Jag blir tårögd av er kärlek och det stöd ni ger mig. Ni ger mig kraft att ta mig frammåt. Att bli frisk.



KRAM!

Friday, February 8, 2013

Blä

Idag har jag varit i oställning som min kära mamma skulle uttrycka det. Arg. Rastlös. Helt fel. Jag har försökt få ut känslan. Gjort allt enligt regelboken. Yogat. Målat en tavla. Sovit. Gått en promenad. Talat med en vän. Ingenting hjälper. Så nu tänker jag omfamna att jag är arg, rastlös och helt fel med ett avsnitt av "Modern family".

Sjong en sång he e ju friiidaaan!


Monday, February 4, 2013

Det viktiga ordet sprids

Kolla in det här! Det värmer mitt hjärta att matmissbruk och sockerberoende tas på allvar. Även i Finland.


Upp som en sol ner som en pannkaka

Jag antar att jag har använt mig av det uttrycket tidigare. Det börjar i all ärlighet kännas lite nött. Men det är så det ser ut nu. Tills det blir på något annat sätt. Tills jag slutar vara envis. Tills jag börjar lyssna. Jag har lyst klart nu i en vecka och det har varit skönt. Varje gång jag dyker blir jag förvånad. Men nu ser jag fortare varför och accepterar läget. Lägger mig på soffan och väntar in solen och kraften pånytt.
Igår gjorde jag en sak som nu i efterhand inte var det smartaste draget. Men som lärde mig en del om mig själv och hur jag fungerar. Hur jag inte kan gör saker halvdant utan kör all in tills antingen jobbet eller jag tar slut.
Tidigare hade jag svårt att förstå hur någon kan gå in i väggen flera gånger efter varandra. Idag undrar jag hur det är möjligt att man inte gör det. Jag går in i små väggar hela tiden känns det som.


Ps. Kan ni inte gå in och säga hej till Anne hon känner sig som en ensam 12-åring. Kram!