HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Friday, August 30, 2013

Kejsarinnans nya kläder







Då kom den dagen jag fasat för. När mina byxor jag köpte i vintras spänner så pass mycket att jag riskerar få organfel om jag använder dem. Jag har alltså gått upp i vikt. Det värsta som någonsin kunnat hända. Har nu hänt. Livet är över och jag är en total flopp.

Eller vänta nu lite.

I vintras var jag smalare. Jo. Blekare. Vågade äta typ fem olika sorters mat. Hade panikångest. Var helt utmattad. Deprimerad. Instängd. Hade inte ork eller lust att träffa vänner. Skratta. Överhuvudtaget leva. All energi gick åt att ta mig igenom dagen.

Det är nog så ändå att inga byxor i storlek liten går upp mot att må bra. Gör mig gladare eller får mig att tycka mer om mig själv. Däremot får ett par byxor i storlek lite större min stolthet att växa. Jag har lärt mig av den bästa. Anne Hietanen. Hon säger att om man har för små byxor så ska man köpa nya. Väldigt enkelt. Mycket svårt.

Idag haffade jag ett par nya jeans. Helt utan självförakt och piskande kommentarer. Det trodde jag aldrig skulle vara möjligt. Men där är jag nu. Med ett leende som kommer från hjärtat tänker jag rocka mina nya byxor. Storlek som storlek.

Ps. Bildkavalkaden är ju p.g.a. stoltheten. Egot. Och för att jag åtminstone en gång ska få användning för de där helvetiskt obekväma silver dojjorna.

Fin helg!

Thursday, August 29, 2013

Skett sen sist

Jag har.
Blivit kär i en bil i motljus.

Småfnissat bakom ryggen på denna ytterst humoristiska hatt.
Hittat en gammal plåtburk med läderbälte.
Vaggat min bak i takt till The Napkins. Helt magnifikt!

Ps. Ja jag ser att den där plåtburksbilden är ur led. Ja det stör mig helt vansinnigt. Nej jag vet inte varför. Ja jag har försökt flytta den nu i en halv timme. Nej jag har inte googlat som Blondinbella skulle ha gjort. Ja jag bestämde mig för att posta det här inlägget ändå. Ja alternativet hade varit att brytas ner till en liten darrig hög på golvet.

Peace. Love. Å allt e dee!

Wednesday, August 28, 2013

Dagens dröm

Vet ni jag tänker på en av mina stora drömmar. Att få starta ett kvinnonätverk som stöder och hjälper kvinnor på alla plan i livet. Jag vill vara med i en rörelse som kan ge unga kvinnor en god självkänsla och mod att vara sig själva. Jag vill höra historier som berör och dela dem vidare. Jag vill att alla ska förstå att vi tillsammans är starkare. Att det som är unikt med dig inte är fel. Utan extremt rätt. Ett nätverk en organisation. En stor och stark rörelse. Där målet är att alla ska få landa i den de är. Att alla har rätt att blomma. Precis så som de är meningen att blomma. 

Ah. På Skansen i juli. 

Jag tänker på bloggvärlden. På alla peppande kommentarer. På hur modigt alla delar med sig av sin egna historier, framgångar och tillkortakommanden. Jag tänker på de mail jag fått där ni öppnat upp och berättat hur ni har det. Hur vi tillsammans blivit starkare. (Åtminstone jag.) Hur på ett sätt hela världen har öppnats upp på nytt för mig. Det finns så mycket kärlek som vill in. Det finns så mycket kraft i att inte inte vara ensam. Att våga öppna upp. Våga ta emot.

Så slår det mig. Det är här jag vill vara. I denna sfär av starka, modiga och mäktiga kvinnor. Här var någons vardag, funderingar, bilder, kärlek och visdom. Ger styrka, glädje och inspiration. 

Tack alla bloggläsare. Bloggare. Och annat löst folk. Ibland är ens dröm mycket närmare än man tror. 

Hej bara

Jag tänkte skriva något om prestation. Men så kom jag helt av mig när jag såg det här! Jag är med på Linns lista över nya höstfavoriter. Med bland annat bästa Ellen. Hurraa! Dessutom är jag med i flumkategorin. Blir så lycklig.


Ps. Här är en bild på mitt hår. För just idag är det sådär fluffigt och skönt. Nästintill sexigt.

Fridens liljor! 

Monday, August 26, 2013

Dagens citat


Om sorg

Tror ni det kan vara så att sorgen ofta tar tid på sig. Att den liksom inte kan bearbetas genast. Det är för rått. För nära. Det blir en självbevarelsedrift att skjuta undan ett tag. Inte ohälsosamt. Utan rent av hälsosamt. Att den sedan när det mest kaotiska har lagt sig. När man samlat lite krafter. Då knackar den på.


Hej. Nu vill jag ut. Släpp ut mig sakta. En tår i taget. Ett hjärtknip åt gången. Ibland kommer jag som en hel hink med kallvatten. Ibland droppar jag sakta som en läckande kran. Men du behöver inte vara rädd. Allt kommer inte på en gång. Jag vill dig bara väl. Skjut inte undan mig nu. För då bosätter jag mig i dig. Som gammal ljuslila mossa.

Jag har aldrig mist en närstående. Men jag har andra sorger. Det har vi alla. Den ena sorgen är inte mindre viktigt än den andra. De måste alla gå igenom oss. De vill alla släppas fria. Idag är det ofta så bråttom med att komma över saker. Jaja. Så kan de gå. Nu skjuter vi undan och tänker positivt.

Jo det är viktigt att se positivt på livet. Men det betyder inte att vi inte ska känna känslor. Vara ledsna, arga eller sorgsna. Att vara positiv är inte synonymt med att vara glad hela tiden. Tårarna måste också få komma. Obehindrat och fritt. Det är en del av livet. Lika vackert och äkta som ett leende som kommer från hjärtat. Är ett storböl eller ett gallskrik.


 Ps. Jag sörjer att det blev som det blev. Att mitt drömjobb aldrig hann börja. Att jag inte hann flytta. Allt roligt jag hade. Allt roligt jag hade tänkt ha. Alla framtidsplaner och alla äventyr. Alla fina kollegor och alla nya bekantskaper. Jag vet att det blir bra. Men vet ni. Det var också bra. Jävligt bra. Och det måste få ta ont att släppa gammalt och börja på nytt.

Ps.2. Sorg gör en trött.

Sunday, August 25, 2013

Mindful eating


Min frukost äter jag medan jag läser tidningen. Lunchen ibland med andra. Och middagen framför datorn.


Jag är sällan "där" när jag äter. Eller gör mat. Utan ser det mer som ett pitstop. In med maten. Bra. Inte tänka. Inte känna. Fortsätt.


Maten har varit min trygghet. Ett slags kärleksförhållande som aldrig svikit. Men jag har ändå aldrig älskat mat. Aldrig varit medveten hur den riktigt smakar. Bara velat äta upp, ta mer, falla in i den där trygga känslan av att inte behöva känna. Inte behöva sluta äta.


Idag gjorde jag chicken nuggets. Serverade dem med kål och hemlagad majonäs. Satte mig ner vid matbordet. Ensam. Utan tidning, dator eller sällskap. Åt långsamt. Tänkte på hur det smakade. Dippade kålen medvetet. Tuggade långsamt och länge. Lät det ta tid. Lät det för en gångs skull vara en måltid. Tillsammans med mig själv. Och alla mina känslor och tankar. Vi satt där och våndades. Helst hade jag velat springa. Som vanligt. Det där med att sitta med sig själv. Är så oerhört plågsamt. Och speciellt när jag äter. Men jag tror det är nödvändigt ibland. Att inte bara rusa. Utan som med allt annat. Stanna upp och känna.


När jag var färdig blev jag så sjukt glad. För att jag fick springa min väg till Lala-land igen.

Ps. Gör nuggets! De är supergoda. Och jag vet för jag hann ju faktiskt känna efter. Panering: Sesamfrön, riven parmesan och kryddor enligt smak. Der tycker jag bäst om. Idag hade jag dock solrosfrön, kokosflarn och tacokrydda. Gick bra det med. Doppa den lille kycklingbiten i ägg, sen ner i paneringen och upp på en bakplåt. In i ugnen på 225 grader i typ 20 minuter. (Jag har en gammal ugn). Eller så steker du om du orkar.

Saturday, August 24, 2013

Grön & Grann





Grönprickigt. Så kändes det idag. Ville testa min nya gröna färg. Tyvärr var den full med små gryniga korn. Men med ett fenomenalt top coat blev det ändå bra. Jag tycker förövrigt sällan att dyra lack är värt sitt pris. De håller varken längre eller är bättre att jobba med. Om man vill satsa ska man köpa ett bra top coat. Jag använder Sally Hansens "Diamond flash". Det är snabbtorkande och har tjock konsistens. Jag köper mitt på Prisma. Särskilt dyrt är det inte heller.

Ps. Hej alla ni nya festliga typer som hittade hit igår. Välkomna. Känn er som hemma. Och ja. KRAM!

Friday, August 23, 2013

Blondinbella hangover och affirmationer


Ps. Kan ni inte dela med er av era favorit affisar. JÅ! Så kan man tjuva av varandra. Spread the fake love liksom!

Blondinbella i Vasa


Vilken kväll! Vilken fantastisk energi den här kvinnan har. Förstå hur roligt det är att bo i Österbotten och få möjlighet att lyssna på bra svenska föreläsare och inspiratörer i hemknutarna. Har hört och fått ta del av många framgångshistorier nu i veckan. Det är härligt när det går bra för folk. Vad det än handlar om. Eller när det handlar om just de som är framgång för dem själva.

Framgång för mig är att vara snäll med mig själv. Den där Vasa resan var tuff. Så nu sätter jag piskan och kritikern på hyllan och tar en lång gubbvila.

Ps. Jag träffade även den här strålande kvinnan.

Thursday, August 22, 2013

bjälkfan

Nog är det ju bara så oerhört (försöker sluta svära här i bloggen). Eller varför skulle jag behöva göra det egentligen? Omstart. Nog är det så förbannat svårt att låta människor vara som de är. Antagligen är det svårt för att jag har svårt att låta mig själv vara som jag är. Jag vill ju helst att alla ska tycka lika som jag. För jag har ju rätt. Jag tänker på rätt sätt och tycker på rätt sätt.

Okej. Sådär jobbig är jag inte alltid. Jag är nog lite lite förstående ibland. Jag förstår till exempel att det skulle vara ganska trist om alla skulle tänka och tycka som jag gör. För att inte tala om vilket kaos det skulle bli om alla var precis lika som mig. Usch. Hemsk tanke. Vem skulle jag då umgås med?

Men det är väl lite som det där med det stilla livet. Jag vill ändra på andra så de inte sticker i ögonen på mig. Så jag inte behöver påminnas om mina sämre sidor. Den enda jag kan förändra är mig själv. Hur mycket jag än vill kan jag inte förändra någon annan. Det kanske är så att jag vill förändra andra. Vill att de ska dansa efter min pipa. För att det tar emot att vända inåt och se mina egna tillkortakommanden.

Det är lättare att se stickan i någon annans öga än bjälken i sin egen.

Va? Vilken bjälke? Ah den där svarta där bakom. Nej men det är bara en fin liten ljusslinga. Hahaha. Jag är så bra. Inga bjälkar här inte. 

Ps. Jag har inget ps idag. Bara pms. (Neeej jag har inte pms. Thank God. Men måste skriva de. Fick tvångryck. De passade ju så bra in. Förlåt.) Sat nam.

Wednesday, August 21, 2013

Jag konstaterar

#  Lady Gagas ny låt är BRA. Applåder!
#  Yoga är fantastiskt.
Teemu Selänne blir bara snyggare med åren. Voi huhu.
#  Mina gamla begränsningar för hur jag kan leva mitt liv håller på att rämna.
Blondindella. Eller Blondi Bella som mamma kallar henne. Är en av de häftigaste kvinnorna.
Svart hus med vita knutar och mintgrönt tak är förbannat snyggt!

Det här är dessutom placerat utan för Värmdö i Stockholms skärgård. Jag skrek av förtjusning när jag fick syn på det. 

Ps. Idag svämmar min kärlekskopp över. Så här får ni ta emot all kärlek och lycka ni behöver. Puss & Kram. 

Tuesday, August 20, 2013

Varning fötter!




Här på bloggen strävar jag efter att inte tabubelägga. Men jag vet hur många lider av fotfobi. Så därför varnar jag. Uuuuuh. Feet. Jag har haft enorma komplex för mina fötter tidigare. But no more. Efter att ha njutit av nakna naglar ett tag gick jag lös igen idag. Det blev PEACE. Och den vackraste beigea färgen.

Inte så märkvärdigt

Idag funderar jag på hur det är att leva ett stilla liv. Hur mycket svårare det är att välja att inte göra karriär. Att inte vara speciellt förtjust i att resa utomlands. Inte ägna sin tid åt olika specialintressen. Inte gå på alla fester. Utan lite som Ferdinand. Tycka det är bäst att sitta hemma och lukta på blommorna. Kanske se en serie eller gå en promenad. Och vara nöjd.

Det sticker i ögonen när någon inte väljer att engagera sig lika mycket. Inte uppoffra av sin värdefulla tid. Inte vilja lika mycket som en själv. Det sticker i ögonen när någon väljer ett stilla liv. När man själv stressar på som en galning och känner skuld över ens otillräcklighet både hit och dit. Det sticker i ögonen när någon säger nej. Medan man själv skriker JA innan någon ens hunnit fråga.

Jo det är irriterande just därför. För att det där högljudda JA egentligen ibland hellre vill vara ett bestämt NEJ. För att det också för prestationsprinsessor och -prinsar skulle vara skönt med en lugn hemmakväll framför "Biggest looser". För att den årligen återkommande utlandssemestern med familjen inte alltid är så där enormt avslappnade. För att någon vågar gå emot det som man själv tror är ett måste.

Det är lättare att rabbla upp sitt minutschemat med aktiviteter inför helgen åt kollegorna. Sucka lite över hur man ställer till det för sig. Än det är att erkänna att från fredagkväll till söndagkväll kommer jag att ligga raklång i mina gamla håliga JARO-shorts och släppa gas.

All heder åt de stilla liven!

Ps. Alla vill ju inte ligga raklång. Men många skulle nog må bra av att göra det mera.

Monday, August 19, 2013

Bekväm i det obekväma

Det är så häftigt det där hur livet hänger ihop. Hur det går att se mönster i det mesta. Ett genombrott. En insikt. Föregås ofta av en tid av ovisshet. En tid där det känns som att tankarna bara snurrar. Som att man är tillbaka på ruta ett. Ingenting landar som man vill och det mesta känns flyktigt och svävande. Jag kan också känna känslan av att någonting stort är på gång. Det byggs upp en slags spänning. Man kan inte ta på den men den ligger där och pyser. Känns stor och mäktig.


Första gången jag hade den känslan. Har ju inte varit så bra på att känna tidigare. Var halvåret innan min break down. Aldrig hade jag anat att det var en förändring av den kalibern på gång. Men jag visste att det var stora krafter i rörelse. Det behöver inte alltid vara enorma förändringar. Eller ens förändringar som någon annan märker av. Men jag har märkt att oftast innan det öppnas en ny dörr. Antingen i mitt medvetande eller i den fysiska världen. Föregås den alltid av en viss mån kaos. Oftast KAOS deluxe. Eller åtminstone för oss dramqueens.

När jag är uppmärksam. Och börjar ge akt på mig själv. Märker jag av mönster. Jag blir medveten om hur jag fungerar. Och på samma gång kan jag avväpna mig själv från att ta till gamla avdankade handgranater. Istället för springa in i paniken, paranoian och rädslan av bara farten. Kan jag vara närvarande och betrakta dem när de rusar förbi. Jag kan sitta stilla i känslosvall och tider av oro och dimma. För att jag vet att de perioderna behövs för att komma vidare. När jag kan vila i det obekväma för att jag vet att det för med sig en positiv förändring.

Då sjunger änglarna och små söta troll dansar kärleksdanser på min varma mage.

Sunday, August 18, 2013

Tusen och en natt


 


Regnbågarna fick ge vika för "Tusen och en natt" inspirerade små konstverk. Det där med vita naglar är svårt tycker jag. Blir fort tipex-känsla över det hela. Borde kanske köra lite off white lack för att de ska fungera bättre. Eller så på någon som har riktigt små och korta naglar. Typ en bebis.

Super Soul Sunday på er!

Ps. Om någon tycker om att lyssna på radiopredikan. När Tomas Höglund sjunger Johnny Cash låtar. Och min bloggtext. Här är din chans. Radiogudstjänst från Humlefestivalen förra söndagen. Jag varken orkade, ville eller vågade läsa upp min text själv. Okej mest vågade jag inte. Min kära moster gjorde det i mitt ställe. Och bra lät det. (Min text vid 25:25.) 

Värdighetens hål

Jag fick ett mail av en väldigt vis kvinna som satte griller i huvudet på mig. Efter att ha funderat en kväll. Sovit på saken och skrivit ett tiotals sidor dagbok. Har jag kommit fram till följande.

Jag. Pamela Ulrika Lindqvist. Är mest rädd för att lyckas. För att ta åt mig av det som Universum ger mig. För att skina. För att vara den kvinna det är meningen att jag ska vara.

Varför? Någonstans känner jag mig inte värdig. Värdig ett fantastiskt liv. Värdig framgång. Värdig kärlek. Det känns som att jag har ett stort svart hål inne i mig. Ett hål som suger ut all värdighet. Hur mycket jag än försöker lösa ekvationen. Fylla på med kärlek. Så åker allt bara rakt ner i värdelöshetshålet.

Varför är just jag inte värdig? Varför är det okej för andra att få det de vill ha. Men inte för mig. Och varför har jag ett behov att hålla fast vid den här värdelösheten? Varför kan jag inte bara be den dra åt helvetet. Anlita en römokare och stänga igen det där förbannade hålet. Vad ger den mig som jag inte vill vara utan? Svar. Trygghet. Igenkänning. Säkerhet.


Det är mycket jobbigare och det krävs en himla massa mod för att ställa mig upp och deklarera mig värdig. Ta plats och kräva respekt. Än det är att fortsätta trycka ner mig själv och andra. Äta mig missnöjd, tjock och sjuk. Gömma mig i maten, bakom överflödiga kilon, sjukdom, arbete, missnöjet och skammen. Listan kan göras lång.

Det är så lätt. Så oerhört välbekant. Det mesta i livet runt omkring är redan sedan länge bäddat för att omfamna mig. I sin trygga famn. Kom hit. Kom hit med oss. Dröm inte så stort. Ropa inte så högt. Må inte så bra. Tänk inte så positivt. Ställ inte så jobbiga frågor. Gräv inte så djupt. Kom hit. Kom tillbaka. Här är det lugnt och skönt. Kom och sov med oss. Vi vaggar dig till sömns i ett moln av svagt och monotont missnöje. Sen vaknar du aldrig mer.


Det där hålet må vara djupt och mörkt. Jag är inte säker på hur jag någonsin ska kunna stänga igen det helt. Men jag tänker aldrig sluta kämpa. Min väg går mot ljuset. Och jag vänder aldrig tillbaka igen.

Ps. Känner ni någon lämplig rörmokare kan ni ju höra va er.. (Ja ni får gärna tolka det som en kontaktannons)

Ps.2 Här är soundtracket till det här inlägget.

Saturday, August 17, 2013

Regnbågens alla barn



Vi är alla lika mycket värda. Att få vara sig själv är alla människors rättighet. Allt annat är vansinne. Jag gillar ju förstås nagelaktivismen. Här är mitt bidrag. Tack Emma!

Friday, August 16, 2013

Om sanningen ska fram

  Här är jag medveten om att jag blir fotograferad. In med magen, ut med bröstet och SMAAAJL! Oj så söt.

Sen när allt fotande till bloggen är förbi. Övergår jag till mitt rätta jag. Nämligen en liten människokanin. Så mycket för att ni trodde jag var en ärlig typ. Nu vet ni! Alla luras på internet. Hopp hopp!

Den bästa av dagar

Augusti. Den bästa månaden på många sätt. Varje dag passar jag på att göra det sista av sommaren. Riktigt klämma ut allt som finns kvar. Lika snålt som när en står på småtimmarna och trycker ut de sista dropparna ur vinboxjuvern. Med motiveringen. "Det kan vara sista gången i sommar" njuter jag extra mycket.

Idag luftade jag en sommarklänning som inte blivit använd än i år. Vi åt på en tom uteservering i solen. Vevade ner bilrutan och high-five:ade sommarvinden. Sen eldades det bastu på stugan och vi plaskade i en helt vindstilla ljummen sjö. Jag simmade runt udden och hälsade på kvällsolen. Tänkte för en sekund. Drunknar jag nu. Dör jag lycklig.


Ps. Ja precis så klyshigt underbar har den här dagen varit.

Thursday, August 15, 2013

Vinn kriget!

Känner mig rik. Jag har så många hemliga vapen att ta till när det stärvar i maskineriet. Tidigare hade jag inte ett enda. Jag blev bara överväldigad. Drog på mig offerkoftan. Låste in mig och åt.

Mitt allra mäktigaste vapen. Det där som dödar allt i sin väg. Lugnt metodiskt och tyst. Är. Mitt djupa andetag. Japp. Aaandas in. Aaandas ut. Kommer i många olika varianter. Men grunden är den samma. Fyll lungorna med syre. Töm.

Helt fantastiskt!


 Ps. Nummer två. Är yogan. Den hänger ju liksom lite ihop med det där andetaget. 

Tuesday, August 13, 2013

Räddaren

Hej. Hej.  Lika rädd fortfarande. Men inte riktigt lika elak. Eller jo kanske men jag riktar min energi åt andra håll. Blev besatt av feng shui. Och har nu tusen små inredningsprojekt på gång. Försöker balansera upp chi flödet och jorda här och där. Superintressant. Hjärnan går som en torktumlare på speed. Idag har jag gjort en sängavel och ritat på stenar.

Jag har börjat förstå nu att den där rädslan inte kommer att gå över. Det är synonymt med osäkerhet inför framtiden. Att uppleva att jag inte har kontroll. Att behöva visa mig sårbar. Att chansen finns att jag misslyckas. Att chansen finns att jag lyckas. Förändring. Osäkerhet. Nya utmaningar. Och så vidare.

Too cool for school.  

Bestämmer nu att det är okej att jag är irriterad och fräsig. Ska försöka avstå från att vara purelak. Men lugn och harmonisk går inte hem just nu. Alls. Mest är jag arg. Det är väl antagligen också en ridåkänsla för rädslan. Igår var jag så arg att istället för "tack-bok" skrev jag "arg-bok". Jag listade allt som fick mig att se rött. Det blev tio sidor. Sen slocknade jag utmattad.

Fridens liljor!

Sunday, August 11, 2013

Höstförberedelser



Nina med den fantastiskt inspirerande bloggen "Balance by Nina" skriver om hur man genom att tillämpa feng shui i hemmet skapar bra energi. Jag vet ingenting om feng shui men är nyfiken på att lära mig mer. Jag är noga med att energin hemma ska kännas rätt. Idag har jag tagit ett litet steg mot hösten och nya vindar genom att förnya lite i mitt vardagsrum.

Jag hittade ett ypperligt hösttyg på loppis. Känns sådär jordnära och lugnt. Slängde ut de mest färgranna kuddarna och adderade lite guld.


En kaktus ska väl inte gå att ha livet av? Okej. Ärligt har jag faktiskt mördat en sådan här blomma tidigare. Men skam den som ger sig.


Min älskade jordglob. Och en tavla jag håller på måla. Så ja. Tror jag ska ta en tupplur och skjuta upp det där "riktiga" städandet till någon annan dag.

Skön söndag på er.

Saturday, August 10, 2013

Cry me a river bitch!

När jag är nervös, trött eller hungrig. Blir jag elak. Mest elak blir jag  när jag är rädd. När jag är sårbar och känner mig otillräcklig och liten. Blir en riktig vass översittare som sprutar eld på allt som kommer nära. Vill inte visa mina sår. Vill inte se dem själv.

Fuck off liksom.

Varför är det så att när jag som mest skulle behöva en kram. Är jag helt oförmögen att fråga om en. Det enda jag är kapabel till är att distansera mig ännu mer från kärlek och närhet. Jag bara står där helt ensam och sprutar eld. Med brännsår i halsen och stenar i maggropen. Medan jag ser hur det jag egentligen behöver och vill ha flyter längre och längre ifrån mig.

Det enda jag vill. Är att ställa mig på toppem av ett berg och skrika. JAG ÄR RÄDD. KRAMA MIG! Men nu finns det ju tyvärr inte speciellt många bergstoppar här i plattlandet..

Thursday, August 8, 2013

Målhetsen

Det är ju en jävla massa prat om mål. Hur viktigt det är att sätta mål för att uppnå det man vill. Jag tycker det är prestationsångest deluxe. Antingen sätter jag för höga mål. Ger upp. Känner mig skit. När jag ska försöka andra vägen blir målen bara skrattretande låga och då tappar jag all motivation.

Men. Jag har satt ett övergripande livsmål. Eller jag tycker vi kan kalla det min ledstjärna. En typ av liten lista på de viktigaste prioriteringarna i mitt liv. Just nu. Överst på den listan står. Inre frid. Peace of mind. Detta kan betyda olika för olika mänskor. Men det viktigaste är att jag vet exakt vad det betyder för mig. Det är ett ställe där jag mår bra.

Strandhäng får mig att må fin fint. Simma är bäst!

Sen när jag tampas med beslut och velar hit och dit så vänder jag mig alltid tillbaka till min ledstjärna. Ger det här mig inre frid? När jag satt inre frid som min grund. Det som jag vill prioritera allra mest. Blir svaren där efter. Jag vill många saker. Men det är inte sagt att jag mår bäst av att göra allt jag vill. Därför lär jag mig att välja. Och min ledstjärna är till stor hjälp. Ibland är det inte antingen inre frid eller kaos. Allt går ju i gråskalor. Men då blir det beslutet som ligger närmaste målet.

Mål som får en att må bra understöder jag. Och för mig måste målen bygga på just de. Att de får mig att må bra. Det är min största motivation i livet. Att få vara nöjd, glad och tillfreds. Nära den där kraften inom mig som ger mig ro och kreativitet. Dit strävar jag genom ledstjärnan.

Så enkelt är det. Och så oerhört svårt på samma gång.

Ps. Har du någon "må bra ledstjärna"? Eller personligt mål som genomsyrar dina val? Vad tycker du om mål. Najs eller bajs. Berätta!