HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, April 27, 2014

Sunday sun!

 

 Tips för neonfärger. Jag vet. Det ser inte så neonigt ut. Men det är det. Fick inga bättre bilder. I alla fall. Ska du lacka neon. Sätt ett lager med vitt lack först. Då får du mer styrka i din neonfärg. Och så rekommenderar jag matt toplack. Superfin effekt på neon.


Söndagstanken


LEV NU!

Saturday, April 26, 2014

Ska vi dansa nakna tillsammans?

För någon månad sedan fick jag ett rejält AHAA moment. Jag gick och hade ångest över min kropp. Tyckte den var för stor och fluffig. Jämförde mig med mitt smalare jag. Samt alla andra smalare och mer tränade människor i hela världen.

Tänkte på min garderob. Hur det nu igen finns kläder där som inte går på mig. Hur jag varje gång jag öppnar dörren och ska klä på mig. Sköljs över av en skamvåg. Misslyckande. Frustration. Allt bara väller ut därifrån. Jag känner mig värdelös och tjock. Helt fel.


Så slog det mig. Om jag skulle vakna upp en dag. Helt pånyttfödd. Eller med minnesförlust. Om jag vaknade i mitt sovrum. Och det var min första dag på denna jord. Skulle min första tanke då vara. Fan vad tjock jag är?

Knappast. Tänk om jag kunde se min kropp med nyförlösta ögon. Tycka det är häftigt att armar och ben rör sig när jag vill och hur jag vill. Skratta åt mig själv när jag gör fula grimaser. Kolla in alla fina mjuka kurvor utan att döma. Bara se dem för det de är. Tänk när jag skulle fisa för första gången. Fatta vilken skrattchock!


När jag då drar på mig ett par för små byxor för första gången. Skulle jag genast tro att det är något fel på min kropp. På mig som människa. Skulle jag skämmas och känna mig misslyckad. Tveksamt. Jag skulle antagligen tycka att det är fel på byxorna. Rycka på axlarna och byta till ett par större.

Tänk om jag kunde anamma dessa tankar utan att först få minnesförlust. Tänk om jag bara bestämmer mig för att just nu. Ser min kropp ut precis som den ska se ut. Tänk om jag kunde äta ett mål mat. Ett endaste mål. Utan att fundera om jag nu blir tjockare eller smalare. Äta mat för det som mat är till för. Ge min kropp energi att fungera. Så jag kan få göra roliga saker. Röra armar och ben. Skratt, gråta och andas. Nu och då. När jag ätit kål. Släppa en liten fis.

Här sitter jag och fiser för mig själv.

Tänk om jag kunde sluta köpa allt det där mina tankar låter mig tro att är sant. Avdramatisera hela skiten. Ett par för små byxor i garderoben. Är endast ett par byxor. Inget annat. Inte ett misslyckande. Inget nederlag. Inte en hop av känslor som utmynnar i ångest. Det är en jävla tygbit. Köp en ny och gå vidare.

Tänk vilken makt de där Cheap Monday jeansen har. Den där enligt mitt huvud extra bilringen. Tanketrollen om matportioner. Det är ju inte klokt! Fatta vilken frihet som finns där bakom. Vilken enorm potential. Och vilken glädje. När jag tänker på det vill jag bara klä av mig naken. Gå ut på torget. Och svänga min fluffiga bak.

Jag blir så provocerad. Nu är det dags att störta de här tankarna. Ifrågasätta dem. Ställa dem upp mot väggen. Sluta tro på deras bullshit. Och skriva en egen historia. En historia där jag. Dansar nöjd och naken runt på gator och torg. Tillsammans med. Dig. Och Dig. Och dig.


PS. Japp. Ni har hört de här tankegångarna tidigare. Men varje gång jag tänker dem. Sätter de sig lite djupare. Blir de lite mer sann. Och jag kommer närmare den där dagen. När hela jävla muren störtar. Den dagen när vi på riktigt dansar runt. Nöjda och nakna. So long!


Saturday blues



Igår gjorde jag en snabblackning på terassen innan jag drog iväg på sushikväll. Så typiskt mig. När jag har tre kvart på mig innan bjudningen. Inte har duschat, sminkat mig eller gjort håret. Och min egna sushi som jag ska ha med inte ens är påbörjad. Då börjar jag med nagellackning. Som jag dessutom inte gjort på länge länge. Well. Helt fint blev det ändå. Kvällen blev också en succè. Även om jag blev lite sen. Men vad gör nu de när vi hade hela natten på oss.


Fin lördagkväll soulisar!
Kom ihåg att ÄLSKA.

Thursday, April 24, 2014

P som i Panikångest

En bra dag. Och så slänger vi lite vågor av panikångest på de. Det finns inget som tar ner mig så mycket som den gör. Antagligen för att den paralyserar hela systemet och gör mig till den svagaste och bräckligaste människan i världen. För några minuter dör jag lite inombords. Kommer ut på andra sidan. Helskinnad men brusten. Som en kvist som växer i vårsolen. Glad och förväntansfullt skjuter den nya skott. Blir lite längre och vackrare för varje dag. Tills en liten rackarunge kommer förbi och helt kallt bryter av den på mitten. Jaha. Här var man då. Avhuggen.

Jag blir så jävla arg! Så ledsen. Så besviken. Uppgiven och trött. Att den ska få ha den här makten. Att jag aldrig går säker utan hela tiden kan brytas ner på en sekund av den här urkraften. Att jag ena dagen kan känna mig som den starkaste kvinnan i världen. För att dagen därpå. Eller stunden därpå. Känna mig som världens minsta och räddaste.


Känna. Jag känner mig stark. Jag känner mig svag. Jag känner panik. Jag känner mig uppgiven. Visst. Men vem ÄR jag. Jag är minsann inte någon av de där känslorna. Paniken må vara stark. Den må paralysera mig för en liten stund. Den må ge svallvågor som får mig att betvivla min egen förmåga att fungera i den här världen. Att överhuvudtaget kunna överleva vissa stunder.

Men det ÄR inte jag. Det som är jag. Det är orubbligt. Längst inne i mig. Finns en plattform. Som är gjuten av de starkaste och mest slitstarka materialet i världen. Ingen situation. Ingen känsla. Ingenting. Kan rubba detta fundament. Där finns friden. Den där vetskapen om. Att hur mycket det än stormar. Vad som än händer på utsidan. Och hur jag än känner mig. Är allt ändå alltid väl.

Foto: Linda Tallroth-Paananen Memento

Min plattform. Min trygghet. Är byggd av kärlek. Det är inte jag som har byggt den. För den finns färdigt hos oss alla. Det gäller bara att hitta den i bruset av allt annat. Öppna hjärtat och låta den få ta plats. Och när man öppnar dörren till detta eviga ställe. Då möts man först av det som står i vägen. Allt bråte man gömt undan. All rädsla och alla nertryckta känslor. Men inget av det här kan fälla dig. Även om det känns så ibland. För plattformen är gjord av det starkaste materialet i världen. Av kärlek. Och kärleken. Den över vinner allt. Även panikångest.

Foto Linda Tallroth-Paananen Memento

Ps. Alltså OBS! I stunden är det fortfarande från helvetet med panikångest. Och ingenting jag försöker romantisera. Det är inget jag önskar någon. Och gärna skulle vara utan. Men även denna fruktansvärda kraft. Är inget mot den kärlek som finns inuti oss. Vi är kärlek. Punkt slut. Att vila i det ger mig styrka. Kram på er alla kämpar! Jag älskar er!

Wednesday, April 23, 2014

Om att ha en bra dag

Det har bara hänt bra saker idag. Så här ungefär. Solen sken. Jag gick och strosade i grannstaden och kollade in deras vårutbud. Hittade klistermärken till tangentbordet. Hallå! Kanske en kvart stod jag i ett provrum och fotade mig själv. Plus några minuter på en allmän toalett. Åt en lunch och kontemplerade över hur bra livet är. Kärleksboostade migsjälv i varje spegeln jag kom åt. Putade lite extra med magen och ojade mig över hur fin jag var.

Obs. Här drar jag in magen. Det var ju ändå ett fotomoment.

Körde hem och lyssnade på en suverän föreläsning av Marianne Williamson. Tog en "gubbvilo". Åt en god tonfiskröra med rå ekozuccini. Gick som seden sig bär. Med min far på JAROmatch. Satt första halvleken på solsidan och stekte. I pausen fick jag höra Jeppishumor av Jeppisgubbar. Finns inget roligare. JARO VANN!

Jag vet. Mentalt är jag femton. Men erkänn. Ni är lite avis. Speciellt på B som i BANAN!

Nu bränner det lite på kinderna av solstrålarna. Och hjärtat gottar sig i alla fina stunder det varit med om idag. Ett eller två avsnitt "Biggest Loser Sverige" på det här. Och onsdagen den 23 april "e på sticko".

Ah det ljuva livet. Flödet. Kärleken. Friden.
I am blessed. God onsdagkväll fina själar.

Monday, April 21, 2014

Kan du be om hjälp?



Ajajajaj. Den här insikten är STOR. Och den tar nästan fysiskt ont. Hur många gör sig inte skyldiga till detta fenomen. Räck upp en hand! Jag räcker upp båda. Eller nej. Nu är jag orättvis. Jag har blivit mycket bättre på att be om hjälp. Och jag övar mig hela tiden. 

Det är en mycket skön känsla. Den där att veta att man inte behöver klara allt själv. Att man faktiskt kan räkna med att få hjälp. De flesta problem och projekt blir så mycket mera hanterbara på det viset. Vi är ju här på jorden för att samarbeta. Inte för att streta på ensamma. Ta emot!

Ps. Läs Sannas inlägg om detta. HÄR.

Den där känslan

Den tredje november 2009 skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen.


Det är ju en del år sedan. Men jag är fortfarande benägen att hålla med mitt yngre jag. Jag har aldrig kunnat föreställa mig sådär exakt hur min drömman ska vara. Men jag vet känslan. Den är så svår att sätta ord på. Och jag tror inte ens att det är nödvändigt.

Jag vet. Att när han. Den där som jag ska dela en stor del av mitt liv med. Utvecklas tillsammans med sida vid sida. Och ta fåniga kärelksselfien med. När han uppenbarar sig. Då kommer jag att känna. Precis just såhär.

I got you babe!
PS. Får man drömma romantiska drömmar så här öppet? Precis som vi inte alla skulle göra det. Jag har faktiskt slutat tycka att jag är töntig som drömmer om kärlek. Eller ett parförhållande. Jag är en självständig kvinna. Men jag vill verkligen inte leva ensam längre. Jag har många drömmar. Och en av dem är att hitta en fantastisk man att dela mitt liv med. Jag har heller inga tvivel på att detta kommer att ske. Jag har inte speciellt bråttom heller. (Bara ibland). Han dyker nog upp när han ska. Det ska bli så spännande att få se. När. Hur. Var. Och på vilket sätt.

Åh detta liv. Som bara blir bättre och bättre.

PS. Kan ni inte berätta hur ni träffade era respektive! Jag älskar att höra de historierna. Eller ni som är singlar. Drömmer ni om att träffa kärleken? Kan vi inte love boosta lite. Åååh!

Ovisshetens andra ansikte

Jag förbannar ofta ovissheten. Tycker den är rör upp allt för mycket känslor. Gamla sår och skit. Får mig att gå på helspänn. Oroa mig fördärvad och allmänt tappa förståndet. Skrämmande och äcklig helt enkelt.


Nu är det ju så att de flesta saker har två sidor. Eller flera. Så även ovissheten. När jag ibland kan se förbi oron och släppa kontrollen. Är ovissheten ganska skön. Den känns lite som en bergochdalbana.
Ni vet när man är på väg upp till den där högsta kröken. Det pirrar i magen och hela kroppen bubblar av förväntan och spänning. Allt dras till sin spets. Intensiteten går att skära i med en kirurgkniv. Man längtar efter att få tippa över den där kröken. Känna adrenalinet som flödar och den enorma frihetskänslan. Släppa alla spänningar. Slappna av och njuta av färden.

Men. Vad skulle bergochdalbanan vara utan uppförsbackarna? Just de. Ingenting. De skulle vara platt. Som att ta tåget till Seinäjoki fram och tillbaka. Eller dricka mellanmjölk resten av livet. Lika mycket som vi behöver nerförsbackarna. Behöver vi alla krökar, guppor och uppförsbackar.


Och det finns ingenting som säger att det ena är sämre än det andra. Det går att njuta även i uppförsbacken. När vi kämpar oss upp. När vi inte har en aning om vad som väntar eller när det svänger. Kan vi fortfarande njuta. Njuta av spänningen i tillvaron. Njuta av känslan av att vad som helst kan hända. När som helst. Vara fri i tanken. Öppna hjärtat. Ta in just nu. Just nu när ingenting är säkert. Men allt är möjligt. Pirret i att inte veta. Att inte ha en aning om vad som ligger framför. Fullständigt lita på. Att det är någonting så stort och härligt. Att det inte ens går att föreställa sig.

Det är ovissheten. När den är som bäst.


ALL THE LOVE!

Sunday, April 20, 2014

Lev ett gott liv!

Såhär skriver Rachel Brathen a.k.a. yogagirl

"Live with intention. Aim for love. Do you want to live a good life? Make the decision. Commit. Set your intention and live it breathe it dance it and before you know it, everything you do will become sacred. Tell yourself: I want a good life. Make it your affirmation! I live a good life. I live a good life. I live a good life. So stop creating drama. Stop judging. Live with intention, aim for love and all good things will come your way."

Jag blir så berörd. Kan inte lämna den här texten. Den tar på allt som är viktigt. Jag tänker på alla ord som är skrivna om livet. Om hur du blir ditt bästa jag. Hur saker och ting fungerar. Och hur vi når dit vi vill nå. Det finns miljontals olika röster. Gurus. Böcker. Program. Och filmer. Vart vi än vänder oss blir vi matade med livsvisdomar. Inget illa med de. Men vem har rätt? Vem ska vi lyssna på för att få det ultimata svaret?


Jo. På oss själva. Ändå söker vi ofta efter svaren utanför oss. De finns inte där. För stunden kan vi lappa något hål. Få svar på en fråga. Eller bli pekad i en riktning. Men för att leva ett ärligt och sant liv. Så måste vi vända inåt. Många pratar om intuition. Följa magkänslan. Och det kan vara svårt när man är stressad och tankarna far runt i huvudet på en. Men som med allt annat. Så går den att öva upp. 



Genom att stilla sig och spetsa öronen. Oftast vill vi inte alls stilla oss och lyssna. För då börjar vi också höra alla de där rösterna som vi försökt gömma undan genom åren. Alla gamla spöken uppenbara sig. Och vi förstår inte alls vitsen med det hela. Det var ju inte detta man hade väntat sig liksom. Var är allt det där fantastiska guldskimrande livet alla flummiga människor pratar om? 

För att komma till det vackra. Sanna. Rena. Och härliga. Så måste vi städa upp i vår egen skit först. Vi är tvungna att brottas genom gamla synder. Nedärvda ingrodda halvsanningar. Beteendemönster som inte gagnar oss. Och spröda årgångskänslor. Och precis som det låter. Är detta inte som en bal på slottet. Det känns olika för alla. Men tänk dig att du ställer dig framför en kanon. Du blir skjuten i magen. Gång på gång. Direkt du hämtat andan. Kommer en till kula farandes. Det tar så ont att du undrar hur du någonsin kunde vara så dum att du ställde dig framför den där jävla kanonen i första taget.



Men så händer det. I en av de där sekunderna när du hämtar andan mellan skjutningarna. Ser du klart. För första gången i ditt liv. Förstår du vad livet handlar om. Hur stor det är. Hur mycket kärlek det finns. Och att du kan få allt det där. Eller att du redan besitter allt det där. Insikten om vad som finns bakom allt du nu går igenom. Gör att du fortfarande står kvar. Det tar lika ont som tidigare. Men du vet. Du vet att det är värt det. Och alternativet att vända tillbaka. Det existerar inte längre. 

Gör beslutet. Att leva ett fantastiskt liv. 



Ps. Vet inte varför texten är annorlunda är normalt. Skulle bara skriva ett inlägg före jag stängde ögonen. Men nu har jag krigat med det här textutseendet allt för länge. Sömnen måste gå före perfektionen. Hur mycket det än stör mig. Godnatt!

Friday, April 18, 2014

Pamppos påsklista

Vad vill du helst ha i ditt påskägg?
Alltså helt spontant kommer jag att tänka på en halvnaken David Beckham. Oklart varför. Eller solklart varför.. Förresten. Jag vill ha två påskägg. I det andra ska det vara en Italiensk vinthund. Det är den tiden på året nu igen.


Den sku ju dessutom rymmas i ett ägg. Ge mig!

Hur äter du din memma?
Det äter jag inte längre. Men tidigare med massa socker och grädde på. Socker och grädde är det bästa jag vet.

Vem eller vad vill du skicka till blåkulla?
Min kvarskatt och all PMS i hela världen.

Tror du på Jesus?
Jag tror att han va en person med ett gott hjärta. Och en fin lärare. Men jag tror inte på honom i bemärkelsen "Guds son".

Vad får påskhäxorna som knackar på din dörr?
De får sjunga. Och kanske en 2€ om de har tur.

Vad betyder påsken för dig?
Det betyder nog mest fina människor som bor på annan ort är hemma. Och att vi får umgås och ha det skoj. Påsken i sig har ingen enorm betydelse för mig just nu. Tyvärr kan jag tycka.

Hur tänker du spendera den?
Med att umgås med vänner. Ta en tur till den lokala puben. Och yoga mycket. Idag var vi på påskpromenad i skogen vid Fäboda. Underbart!

Dricker du påskmust?
Nej hujedamej! Fullt med socker ju.

Har du målat ägg?
Nej. Totalt ointresserad. Inte alls pysselsugen för tillfället.

Ge en påskhälsning!

Sådär på tal om memma..

Ovissheten och tilliten de bästa av vänner?

Det är så mycket på gång i mitt liv. Just nu. Och på samma gång ingenting. Det är så lustigt hur allt plötsligt slängs upp i luften. Ingenting är säkert. Allt kan hända. Ovissheten. Den där svåra jäveln. Den kommer aldrig ensam. Oron. Ångesten. Känslostormarna. Energiförlusten. Rastlösheten. Den drar med sig en drös av drönare. Kompisar lider den inte brist på.

Jag kan tycka att jag levt tillräckligt i den där ovissheten de senaste två åren. Det är olidligt att inte ens få tro att jag har kontroll. Ja för kontroll. Kontroll är lika med hittepå. Det lärde jag mig den där varma sommardagen i juni för knappa två år sedan. När marken gav vika under mig. När allt det som var mitt liv. Som skulle bli mitt nya liv. Inte alls blev. Jag minns hur det sas att "Stockholm finns alltid kvar". Och visst. Den står ju ännu kvar. Staden. Men jag. Jag finns absolut inte kvar. Inte i samma form och mönster som för två år sedan.

Och även om jag kan känna att jag i mångt och mycket har ändrats. Vill jag gärna ha en plan. Kontroll. En inbillad trygghet i att veta vad som komma skall. Så är inte fallet just nu. Jag vet varken. Var. Hur. När. Eller vad jag egentligen orkar med. Och det tär på mig.

Men vet ni. På samma gång som det tär på mig. Ger det mig en chans att skapa tillit. Att verkligen våga lita på. Att livet bär. Att allt löser sig till det bästa. För några dagar sedan såg jag ingen utväg. Jag var rådlös. Då bestämde jag mig för att ge över. Öppna mitt hjärta. Skapa rum och ta emot av det som vill ta plats i mitt liv. Det där som verkligen vill in. Jag avsade mig alla önskningar om hur utgången skulle komma att se ut. Jag litade. Och bad om tydliga tecken.

Nu har det regnat mirakel och öppnats dörrar i flera dagar. Jag är fortfarande ganska rådlös. Men mest för alla alternativ som snurrar omkring i skallen. Det där ultimata. JA. Som lägger sig i magen som bomull. Har inte gett sig till känna ännu. Men efter det jag fått uppleva dessa dagar. Finns det inte ens en gnutta tvivel på att det där bomullslena alternativet kommer att formas rakt framför ögonen på mig. Sådär magiskt sammanträffande. Tur. Bananskal. Kalla det vad ni vill. Jag vet att det ligger hårt arbete bakom. Arbete i att våga öppna upp för livet. Älska. Ge. Ta emot. Och lita. Lita fullständigt. På att allt. Allt gott kommer till mig.


Ps. Det här är det närmaste jag kommer ett fylleinlägg. Jag dricker inte alkohol. Men precis hemkommen från krogen. Och måste få utlopp för tankarna. Så som sagt. Närmare än såhär kommer vi inte. Puss på er.

Wednesday, April 16, 2014

Flyt

Vet ni. Flera har påpekat att deras kommentarer inte kommer fram. Vilket ju förstås är supertrist. Ida tipsade att ta bort spamkontrollen. That's done. Nu hoppas jag alla ska få göra sin röst hörd här. Dessutom har jag råkat på någon inställning i misstag som gör att jag nu kan svara på kommentarerna en och en. Något jag väldigt länge velat ha. Vackert så. Ibland har man flyt.

På tal om flyt. Så var igår en dag jag sent ska glömma. Flyt är bara barnet. När man öppnar upp så händer det. Och den där gamla klyschan. Det är alltid som mörkaste före soluppgången. Stämmer ju förstås.


PS. TACK så förbaskat mycket för att ni har röstat för mig och min dröm. Wow. Jag är så tagen och peppad. Uppåt och framåt.

Tuesday, April 15, 2014

Hjälp mig nå min dröm

Jag har länge velat studera till mental tränare. Faktiskt föddes den drömmen för nästan tio år sedan. Men som mycket annat lags den på hyllan. Nu blir jag hela tiden mer och mer säker på att jag vill ägna min framtida karriär åt att få människor att må bättre. Jag vill att alla människor ska älska sig själva precis som de är. Bryta sig loss från jante och förstå att ingenting är omöjligt. Jag vill skilja på prestation och värde. Både för mig själv och andra.

Hjälp mig nå min dröm om att få påbörja studierna till mental tränare. Gå in HÄR och rösta på min dröm. (Fungerar inte den länken. Testa denna eller denna.)


Ps. Detta får man sprida hur mycket man vill.

Ps.2. Enormt jobbigt tycker jag det är att outa mig såhär. Jag vill varken säga högt att jag ännu är utmattad och verkligen inte att jag är arbetslös. Men jag är det. Och vägrar skämmas. Alla kort måste på borden. Jag har nog av att skämmas över mig själv och mina omständigheter. Allt är neutralt. Det är bara vi som sätter värderingar i saker. Min nya värdering angående min situation är. Att jag kan få hjälp från de mest oväntade håll. Och att jag just nu är på precis den plats i livet jag ska vara. Jag väljer att blicka framåt. Allt blir som det ska bli. Nu låter jag de fara bara!

TACK!

Monday, April 14, 2014

Tack för att ni lyfter mig

Herregud. Igår låg jag och grät för att ni är så fina. Jag tog in varenda ord i era kommentarer här och på facebook. Jag fick till och med ett mail! Blir överväldigad av ert support. Tack för att ni tar er tid att plita ner några rader. Det betyder otroligt mycket. Ni är världens bästa. Och jag övar på att låta mig tas hand om. Vara svag och behöva omtanke och kärlek. Jag ville bara skriva av mig lite igår. Och när ni mötte mig med kärlek och omtanke. Tänkte jag direkt. Så farligt är det ju ändå inte. Nu kanske jag överdrev lite. Så där mycket omtanke är jag inte värd. Men vet ni. Det är jobbigt just nu. Och igår kändes det som att ni fångade upp mig. Och det om något är KÄRLEK. Så skönt att äntligen kunna ta emot den. Det känns stort. Tack för att ni ger av ert överflöd.

Lillemor skrev såhär."Vi är många runt dig som gläds med dig då du är glad och vill bära dig då du inte orkar." Alltså jag läste den där meningen säkert hundra gånger igår. Det är så fantastiskt fint. Tack! Tack! Tack! I am blessed!


PS. Jag har saknat er! Men jag har inte kunnat skriva. Det har varit tvärstopp i systemet. Nu är jag åtminstone här idag. YES. Känns skönt.


ALL THE LOVE! 

Sunday, April 13, 2014

Eländet

Jag vet inte riktigt vad som är på gång här just nu. Men bra känns det inte i alla fall. Det lättade lite efter två veckor av PMS från helvetet. Men nu är irritationen, ilskan och sorgen tillbaka. Jag är ju förstås rädd att bli förlamad av depression och trötthet. Att aldrig mera resa mig och känna så här resten av livet. Och fan va jag gråter. För allt möjligt. Och jag vet inte varför. Vilket irriterar mig ännu mera. Dessutom förlorade JARO första hemmamatchen. Jävla skit!


Ps. Det har nog hänt bra saker också. Men jag väljer att fokusera på hur dåligt det känns. So sue me!

Friday, April 4, 2014