Dagens tips

Ni får (jag försöker undvika ordet måste) se "Jakten på det perfekta livet" på Svt om ni vill. Första delen kom idag. Hanna programledaren är en riktig pärla. Helt utan fasad. En sån där person man bara älskar. Nu får ni googla för jag mobilbloggar och kan inte länka. Jobbigt!

Godnatt.
// Pam

Ps. En bild från mitt perfekta liv.

Sockermonstret.

Hittade en bra artikel om sockerberoende via Bitten Jonsson. Den är kort men informativ. Om du känner igen dig eller annars är nyfiken kan jag varmt rekommendera Bittens bok "Sockerbomben - i din hjärna"

Det skrivs mer och mer om sockerberoende. Jag är glad för de. I februari i år. Några dagar efter min 28:onde födelsdag. Satt jag i mitt barndomshem mitt i natten framför datorn och grät. Två månader tidigare hade jag börjat äta enligt LCHF. Motsträvigt men med hopp om att jag en gång för alla skulle kunna bryta mina dåliga mönster. Jag hade inte ätit socker eller vetemjöl på två månader. Men jag hetsåt nötter, drack grädde som vatten och slängde i mig plåtar med nötbröd.

Det var då. Den natten. När klockan var fem och jag var sprickfärdig av mat som jag förstod att jag var sjuk. Att det här inte handlar om karaktär eller att min släkt har stor benstomme. Att alla andra inte har det så här och att jag omöjligt kan vara den enda i hela världen med detta problem. Jag började googla och hittade Bitten. När jag läste hennes bok kunde jag skriva under allt. Det var en lättnad på samma gång som jag var livrädd. I april åkte jag på en intensivkurs i sockerberoende och lärde mig att jag har en beroendesjukdom som är kronisk. En sjukdom jag får lära mig leva med.

Jag har levt med det här beroendet nästan hela mitt liv. Ett beroende som har tagit sig i uttryck på olika sätt. Jag har missbrukat alkohol, tobak, pengar, relationer, arbete m.m. Men min favoritdrog har alltid varit maten. Det är den som har gett mig den största kicken. Alltid funnits där när det har varit jobbigt eller när det hänt någonting roligt. Den har fyllt alla mina mörka hål. Alltid gett mig den bekräftelse jag velat ha. Den har varit min bästa vän.

Sedan jag kom från Frägsta där kursen hölls i april har jag varit abstinent. Det betyder att jag varken har ätit socker eller snabba kolhydrater och inte hetsätit. Det är en daglig kamp. Men varje abstinent dag är ett steg närmare det liv jag vill leva. Ett liv där jag kan vara närvarande. Ett liv i frihet. Att vara aktiv i ett beroende är som att sitta fängslad i sin egen kropp. Nu kan jag känna ibland att jag är hemma i min egen kropp, att jag hör min egen röst och känner varma känslor för mig själv. Jag vet att det låter cheesy. Men det får ni ta. Att kunna känna känslor utan att de är igendammade av mat är enormt för mig. Jag upplever känslor jag aldrig upplevt tidigare. Både trevliga och mindre trevliga. Det är häftigt! (och ibland helt för jävligt).

Det här är ingenting man klarar sig ur ensam. Det är en lurig sjukdom. Med hjälp kan man tillfriskna och ta sig ur fängelset.

Tack för att jag får dela med mig.
ALL THE LOVE!

/Pam

Dagens dröm

Åka till Mama Genas's School of Womanly Arts för att insupa oändlig Amerikansk inspiration och njutning.

Måluppdatering

Det sägs ju att man är sin egen största fiende. Well I sure am. Nu har jag våndats över mitt mål som jag satt upp för en stund sedan. Trycket i bröstet blir bara starkare och jag känner hur halsen snörps igen.

Ska jag ringa fyra vänner? Det kommer ju att ta åtminstone en timme per samtal. De jobbar ju alla då måste jag ringa på kvällen. En varje kväll. Jag har yoga på kvällen. Och jag som ska bort i helgen. Varför skrev jag det där jävla inlägget? Hur dum är jag egentligen? Men herregud sådär allvarligt är det inte! Jo det är det visst. Det går ju att radera inlägget. Men jag kommenterade ju på Elaines blogg. Det är på liv och död nu. Jag kan inte misslyckas med det här. Då ser alla att jag är en looser som inte klara av någonting. Nu måste jag ringa en av dem innan jag lägger mig annars kan jag inte somna. And so on..

Tills jag märkte vad jag håller på med. Jag har satt ett för högt mål. Det kanske inte är det för någon annan. Men för mig just nu är det de. Jag är varken misslyckad eller dum för de.

Egentligen är jag lyckad. Lyckad nog att kunna identifiera vad som försiggår i mitt huvud. Modig att erkänna att jag inte är redo. Klok nog att låta bli.

Så det blir ingen målsekt. Inte ännu iaf. Man är ju inte bättre kvinna än att man kan ångra sig. Nu ska jag berömma mig som en crazy women för att jag är fantastisk precis som jag är utan att behöva prestera.

ALL THE LOVE!

Målsekt.

En av mina favoritbloggare Elaine Eksvärd har en målsekt. Jag tänkte gå med i den. Har ju haft lite svårt med mål överlag i mitt liv och speciellt just nu. Har alltid satt allt för höga mål. Eller satt tusen olika mål som jag har velat förverkliga helst igår. Allt på en gång. Detta har ju lett till att de flesta mål aldrig blivit nådda. Känslan av misslyckande har varit en stor del av mig. En av de många anledningarna till att jag gick in i väggen.

Har försökt att släppa tanken på att sätta upp mål nu under en tid. Jag har inte klarat av tanken på att det är ännu ett krav på mig själv som stressar. Nu tänkte jag försöka öva på att sätta ribban så lågt att jag kan gå eller ta ett hoppsa steg över den. Sätta upp mål som är roliga och ger mig njutning. Inga långsiktiga planer utan veckomål. Jag ska ge det en chans. Jag börjar försiktigt. Ni får gärna hänga på.

Mål för veckan:

Ringa fyra olika vänner i veckan och berätta hur mycket jag tycker om dem.

Obs. Efter målet är nått ska jag berömma och prisa mig själv som en crazy women.

Dagens AMEN!

"The moment we begin to fear the opinions of others and hesitate to tell the truth that is in us, and from motives of policy are silent when we should speak, the divine flood of light and life no longer flow into our souls"

Elizabeth Cady Stanton

Kundaliniyoga

De här två typerna testar Kundalini yoga för första gången. Precis så där kul är det när man sitter och andas som en hund eller väser som en orm och undrar vad man egentligen håller på med. Check it out!

Efter regn..

Kommer snö. Eller en bra dag. I mitt fall båda två.

Startade dagen med kundaliniyoga. Mitt tredje pass idag. Ni vet när det står i hälsotidningarna att det är viktigt att hitta sin grej. Det sätt man själv tycker är kul att röra sig på. Jag har alltid tänkt att det där är bara bullshit. Att alla som går på gym tycker det är lika hemskt som mig men går ändå. På samma sätt som jag har trott att de som kan ta en kaka och vara nöjda har en enorm karaktär. När jag nu förstått att de inte upplever samma enorma sug som en sockerberoende (jag) gör och blir helt besatt av tanken att äta minst femton till och sedan en liter glass på de. Okej sidospår.

Iaf tror jag mig har hittat min gren. De sätt jag vill röra mig på. Jag ska skriva mer om de en annan dag. Annars blir det här inlägget Katrin Zytomierska långt.

Just de jag skulle ju berätta om min braiga dag. Fan också. Jag tar resten av dagen i fem ord.

Brasa. Måla. Sonja. Välgörenhetskonsert. Perfekt.

Godnatt!

Superpepp efter Röhlander-föreläsningen..

Det där som svajar i förgrunden är mitt högra knä. FYI.

Pepp talk.

Ikväll har jag befunnit mig i Nykarleby och lyssnat till mentalatränaren Olof Röhlander. Han blev vald till årets föreläsare i Sverige 2011. Det var en imponerande och inspirerande föreläsning. Men mest av allt vart det svinkul. Jag var inte sen att ta en fanbild.

Jag är ett vitt berg.

Jag mediterade i morse. Föreställde mig att jag var ett stabilt och fint berg. Ja min meditationsapp säger att jag ska göra så. Plötsligt hör jag hur det började regna. Precis efter att appen hade pratat om hur berget står kvar tryggt och säkert. Come rain come sunshine. Tyckte att det var ju en fin timing av regnet. Satt kvar en stund efter att skuren hade lagt sig. Öppnade ögonen. Och vad ser jag. SNÖ! Årets första snö. Helt fantastiskt! Jag hade helt glömt bort fascinationen över den första snön. Nu fick jag dessutom uppleva den som ett berg. Om jag gör samma meditation imorgon kanske det börjar regna diamanter. Eller ännu bättre. MÄN!

Bild härifrån.

Sat Nam.

Sitter i min Jaffa-fåtölj och njuter av välbehag efter mitt andra Kundalini yogapass. 

Är helt såld.

Sommarminne.

Appappapp!

Jag har vaknat upp ur stenålder. Börjat videoblogga och nu som senast dragit ner blogger appen. Vilken revolution. Nu kan jag ta hand om min blogg på bästa sätt. Va fint. Då får vi mer låtsastid tillsammans.
Jag har gått ur facebook. Har varit ganska internetskygg på senaste tiden. Fick nog av allt fasadtrams. Dessutom gav det mig stressnippor och andningssvårigheter. Nu när jag har lärt mig att andas djupare och lugnare känner jag att bloggnerven börjar dra i mig. En liten livsgnista. Den ska jag försöka hålla fast vid.

KRAM!

Hej på dig tisdag.

Hej hej. En till!

Här är Anne!

Take 2

Take 1

Pling

Idag blir jag glad av min nya sms-signal. Det är de små sakerna i livet..

Kriget

I'm in the war of my life
I'm at the core of my life
I've got no choice but to fight 'til it's done

Om sårbarhet

För den som inte har sett det HÄR.